Vid ett tillfälle kom en ung eldare ner till Huldas kök, han bad att få låna ett kokkärl.
Hulda gick från sin vana och bad ynglingen sätta sig till bords och få en kopp kaffe.
Lång-Magnus och Andersson som druckit sitt kaffe tackade och gick för att lägga sig. Hulda dukade av, sist tog hon eldarens kopp, innan hon ställde ner den betraktade hon den, plötsligt blev hon kritvit i ansiktet och hon stönade:
- Nej, inte det. Hon tryckte ned den i diskhon och när handen kom upp, sprutande
blodet mellan hennes fingrar. Männen som tidigare gått rusade in i köket och berättade senare att det var det mest fruktansvärda skrik de hade hört. De såg den spruckna koppen i diskhon och plåstrade om Huldas sönderskurna fingrar. 

Nästa morgon var Hulda tidigt uppe som vanligt, men vad som var ovanligt, var att hon var ute på gården. Ibland vinkade hon till förarna när tågen passerade ned till Göteborg, men denna gång stod hon på eldarens sida. Hon stod där en lång stund efter det att tåget passerat och när hon vände sig om för att gå in strömmade tårarna utefter hennes kinder.

Efter några dagar nådde informationen fram om att eldare hade omkommit i en olyckshändelse. Hulda var känd för att kunna se in i framtiden och bota sjuka, en förmåga som var få förunnat.