På senhösten 1980 blev jag kommenderad till patrullbåtarna i Göteborg. Första året var jag fartygschef på HMS Hugin. Därefter jobbade jag som depåchef i ett år, innan jag blev fartygschef på HMS Magne. Där tog vi hand om de fartyg som just då inte var linjefartyg och som därför inte användes regelbundet, men som ändå skulle vara redo att sättas in. Det var mest underhåll och provturer. Sen var jag divisionsadjutant, en stabsfunktion som hjälper till med att skicka papper och talar om vad som ska hända och lägger schema och sådär. Det gjorde jag sedan fram till -91, med ett uppehåll mitt i för att göra ytterligare lite tid på isbrytare.

Hugin var ju det första skeppet i Hugin-klass som levererades. Jag var den andre personen som var linjechef på henne efter provturskommandot, så Hugin har alltid känts lite som ”min” båt. Det är därför jag lägger energi på hennes bevarande på Maritiman. Förutom Hugin var det främst Magne och Mysing jag arbetade på, det var de fartygen som tillhörde Göteborgsdivisionen.

Jag gick direkt från tackel och tåg till att bli chef på ett high-tech fartyg, det var en liten omställning kan man säga. Teknikutvecklingen hade ju gått enormt långt sedan jag låg på fregatt, inte minst på stridsledningssidan. Hade jag fått välja mellan de två fartygstyperna hade jag valt Hugin, de var mer slagkraftiga än fregatterna, med sina 57 mm pjäser och inte minst med robot 12-systemet.

Den här perioden du var på patrullbåt, det var ju från ett brinnande kallt krig till slutet på det kalla kriget egentligen.

Ja, det kan man säga. För det var ju på högvarv då, i början på -80 talet. Vi hade Hårsfjärden-incidenten i början på -80 talet. Och så hade vi U137 1981. Vid den senare incidenten var våra fartyg engagerade, men jag var inte det eftersom jag var depåchef då.

Vad var dina arbetsuppgifter i det läget, när ni fick information om vad som hände? Vad gjorde du, kunde du göra någonting?

Nej, ingenting. Jag hade inga krav på mig heller, mer än att båtarna givetvis skulle fungera om de behövdes. Det fanns ju så mycket andra resurser på mycket närmare håll. Men jag följde naturligtvis utvecklingen.

Några år senare, omkring 1983, så var det väldigt oroligt i Polen. De stod på randen mot ett inbördeskrig en period. Vid den här tidpunkten hade vi i Göteborgsdivisionen planerat att gå ut och lägga en fingerad minering mellan Bornholm och Polen, på internationellt vatten naturligtvis. Det var bara en helt vanlig övningsverksamhet. Vi tillbringade natten i Falsterbokanalen och hörde på radion att morgondagen skulle något avgörande kunna hända i Polen. Så vi struntade i övningen och gick direkt ned mot Polska bukten för att bevaka händelseförloppet. Det var ju en himla massa nationer närvarande, inte sjögående men med flyg. Och där vi låg, en halv distansminut utanför polska gränsen, så får vi maskinhaveri på min båt. Det var inte roligt att bli sittande där som en anka. Man undrade ju hur allt skulle utvecklas. Men det var intressant att vara med på den händelserika dagen. Och lite nervöst.