Efter min tid på helikopter gjorde jag fyra år som sekond (överstyrman) och chef på segelfartyget Falken (ett av försvarsmaktens segelfartyg för utbildning av nya kadetter och sjömän, reds. anm.) sommartid och arbetade på isbrytare vintertid.

Då jobbade du civilt, eller?

Nej, på den tiden tillhörde isbrytarna försvarsmakten. Det var först vid millennieskiftet som det blev civil bemanning på isbrytarna.

I september -79 så var jag ute vid Vinga. Jag skulle embarkera på en italiensk fullriggare som skulle in till Göteborg, men det blåste 20 meter per sekund. Då är det helt omöjligt att embarkera ute till sjöss, så jag var kvar på Vinga-lotsen tillsammans med båtsmannen, lotsen och den italienska marinattachén. Passagerarfartyget Winston Churchill skulle då gå med 600 passagerare till England. Och då tänkte skepparen att han skulle gå norr om Vinga ut, istället för att runda Trubaduren som är den breda, stora farleden. Men den nordliga kulingen och fartygets låga hastighet gjorde att det drev upp mot ett grund ungefär vid 18:30 på kvällen. Det hade just börjat skymma. Jag var ju fortfarande i beredskapstjänst och visste vilka jag skulle ringa, så medan båtsmannen ringde Göteborg radio, som var sjöräddningscentral, så ringde jag upp örlogsbasen och frågade om de hade fått något larm ännu. Det hade de inte, så jag sa åt dem att dra igång alltihopa. Lotsen hade gått och gömt sig, och svarade i telefon först när journalister började ringa.

Färjan hamnade i Midsommarkransen, en liten bukt där inne, och på något sätt lyckades en livräddningskryssare från norra skärgården ta sig in och börja rädda människor, som hade sänkts ned i en livbåt. Det kom även in helikoptrar och hämtade upp folk på för- och akterdäck och satte i land dem på Vinga. Från Vinga så kördes alla in till Nya Varvet, där vi hade fixat mat och filtar. Klockan 21 så började färjan att luta utåt på grund av vatteninträngningen. Då var fortfarande hälften av passagerarna kvar ombord. Därför beordrade jag en av de 4-5 helikoptrarna vi hade att köra ut brandpumpar istället för att hämta människor, så att vi kunde få bort vattnet. För du vet, hade hon tippat utåt så är det 40 meter djupt där, så hon hade ju bara vänt upp och ned i sådana fall. Men pumparna höll henne flytande, och sen kom Röda Bolaget ut och säkrade henne med vajrar i berget så att hon inte skulle välta. Så framåt midnatt så var alla människor debarkerade, utom 10-15 man ur besättningen med nyckelfunktioner. Så det gick väldigt bra, bland alla 600 personer vi evakuerade så klarade vi oss med bara ett benbrott. Vi fick många fina tackbrev. Men det hade ju kunnat bli en riktig katastrof, om båten hade vällt.

Skepparen på färjan behöll lugnet under själva operationen, och det ska han ha en eloge för. Men samtidigt kan man ju kritisera att han hamnade i den situationen. I flottan hade vi alltid folk i beredskap för att störtankra om något skulle gå fel inomskärs med de större fartygen. Men här kom ingen utspringande på fördäck för att ankra. De ropade heller inte på hjälp, utan det var ju vi som såg att det höll på att gå åt skogen. Göteborg radio var ju som sagt sjöräddningscentral, och det visade sig att båten hade ringt in dit bett om hjälp med pumpar och lite annat innan vi blev uppmärksamma på detta, utan att tala om att de var i nöd på något sätt.