Barndomen 1914

Rut Liljas memoarer - ett arbetsliv inom äldrevården från förr

Per och Rut Lilja hos fotografen

Rut Liljas memoarer - ett arbetsliv inom äldrevården från förr

Kärrgården i  Medelplana, här bodde fam. Lilja även sonen Per kom senare att bo i fastigheten.

Rut Liljas memoarer - ett arbetsliv inom äldrevården från förr

Rut med sin far framför Hellekis Säteri

Rut Liljas memoarer - ett arbetsliv inom äldrevården från förr

Morfar Per-Johan och mormor Maja-Kajsa Andersson, de bodde utanför Hällekis. Morfar var smed

Rut Liljas memoarer - ett arbetsliv inom äldrevården från förr

Flygbild på Kärrgården 

1914 har jag ett svagt minne av att kyrkklockorna ringde när kriget bröt ut, Marga och jag stod under körsbärsträdet hemma. Vi förstod att något allvarligt hade hänt, det var krig i Europa.

Så var det krig och så blev det ransonering av varor. Marga som var min bästis och alltid livlig och glad hon sa: ”då ska jag be mamma att hon köper en socktopp åt mig”. Det var nog en svår tid för alla mammor att få allt att räcka till.

Vår barndom var nog ganska lugn ändå. Per var ju så alltid så snäll, jag minns så väl att det kom en knalle och sålde ståltrådsleksaker. Jag ville så gärna ha en sak men mor ville inte att jag skulle köpa något. Då gick Per efter sina sparpengar och jag fick köpa en sak, det glömmer jag aldrig.

Vi bodde sex familjer i Kärrgården och alla hade barn. Vi hade alltid sällskap av varandra bara vi gick utom dörren, men det är Marga jag minns bäst av alla. Så bodde Oskar Johansson i den lilla stugan som hade ett stort rum med järnspis de hade nio barn, men alla var inte hemma på en gång. Jag var skolkamrat med Sten han var född 1909.

Till sensationerna hörde när vi hörde ibland ett flygplan brumma i luften. Då sprang vi ner gruvan där såg vi hur planet försvann över vår sjö Vänern.

Något som vi tyckte var roligt var när knallarna kom, jag minns en liten gubbe som vi kallade ”Lundinejuden” för han bodde alltid hos Lundins och jude var han. Han bar sitt lager av korsstygnstyger mm i stort blått skynke på ryggen. Jag tror pappa köpte tyg av honom till en kostym av honom.  Så var det dalkullan som kom hon hade lite enklare varor och hon tyckte inte om ifall man inget köpte.
Hos Anna Albertsson kom det många olika vandrare och alla fick komma in och få kaffe eller koka själva. En gubbe kallade vi för ”Salig-Mårsskén” varför vet jag ej. Så kom det en man med långt hår och skägg, jag minns det inte så bra men Marga och Nils Lundin har berättat det.

Han böjde knä i snön sen kom han in till tant Anna och fick kaffe och så sa han några förmanande ord till de stora flickorna och så försvann han igen. Vem var denna ”Vägarnas vandrare”? Alla tyckte att han liknade Jesus.

Något som jag minns från somrarna var när sotaren kom en gång om året, då behövdes det nog sotas när alla eldade i kakelugn och järnspis och inga elektriska plattor fanns. Det var massor med sot för mammorna att ta ut och städa efter, men vi barn tycket det var jätteroligt att se sotaren stå där högt uppe.

Så mycket leksaker hade vi väl inte,  men jag fick alltid något fint till jul så nog hade jag både docksäng och docka. Ja, julen var både fin och rolig. Jag minns att vi gick utanför fönstret och såg hur fin vår gran var när ljusen var tända. Vår julpsalm var ”Nu segrar alla trognas hopp” den sjöng alltid pappa varje jul.

Och sedan fram på januari gick vi ur hem och till hem och hade julgransplundring, då tog de bort trasmattorna och vi fick leka på det bara golvet, kortmattor fanns ej då och inte heller elektriskt ljus. Under krigstiden hade vi karbidlampor när ingen fotogen fanns. Jag minns inte vilket år vi fick elljus men att det var en stor dag det minns jag (1923).
Inte fanns det vatten inne utan alla sex familjerna hämtade vatten ur vår djupa brunn med en lång krok drog de upp de stora hinkarna med vatten. En del hade kopparhinkar det var liksom lite finare. Så hände det ofta att hinken krokade ur och sjönk och då fick man gå efter pappa som lade sig och försökte fiska upp hinken.

På somrarna när det var ont om vatten fick man inte tvätta hemma,  då tog man tvättkläderna i en säck och gick den långa vägen ner till sjön. Där hade vi en järngryta på tre ben att värma vatten i och stora tvättbaljor att tvätta i och sen sköljde vi i sjön. Det var roligt att vara där nere och tvätta men oj så arbetsamt, ej minst att bära kläderna upp för alla backar hem. Ibland blev det regn då fick pappa hjälpa oss att få hem de våta kläderna och ibland blev det åskväder när vi var där ner då gick vi upp till moster Maja-Stina i Sjöskogen medan ovädret gick över, hon var alltid så snäll. Men oftast var det sol då torkade det torrt och vad tvätten luktade och så  ren den var, ingen maskintvätt går upp mot det.  Så hade vi smörgåsar med oss och kokade kaffe i en trebent kaffepetter av koppar den blev alldeles sotig och bränd,  men åh vad kaffet smakade bra.