Söndagsskola och omsorg av äldre

Rut Liljas memoarer - ett arbetsliv inom äldrevården från förr

Söndagsskolebarn, pappa Vilhelm var ledare för söndagsskolan.

Rut Liljas memoarer - ett arbetsliv inom äldrevården från förr

Rut Lilja till vänster med sina kamrater

Rut Liljas memoarer - ett arbetsliv inom äldrevården från förr

Rut som 15-åring

På söndagarna fick vi följa med vår pappa till söndagsskolan. Jag var nog var 3-4 år när jag fick följa med, det var ju min pappa som var lärare. Jag tror nästa alla barn från Kärrgården följde med det var kl. 2 varje söndag tom på jul och sommarlovet. Programmet var nog enkelt, vi sjöng de gamla sångerna ”Skynda till Jesus”, ”Tryggare kan”,  ”Jesus kär gå ej förbi mig och så ”Gamla farmor skrynklig är och grå” m.fl. sånger.

Så läste pappa texten och så skulle vi ha en minnesvers som vi fick läsa upp. De små barnen som inte kunde läsa hade ofta den lilla versen ”Gud är kärlek” eller ”Gud är god”. Det hela varade nog en timma och så gick vi hem igen våra tre km. Det var nog 25 barn minst. Ibland följde pappa med oss upp genom Munkängarna och Mörkeklevs grotta. En gång var vi ca 10 st då var det några turister som såg oss. De sa, ”stackars man som har så många barn”, de tänkte väl att det var en pappa som var ute med sina egna barn.

När det inte var söndagskola gick pappa till Österplana missionshus på möte. Det var innan vi började ha möte på Hällekis. Ibland kom det en grupp från Hällekis vi möttes vid en skogsväg, gick vi före så satte vi upp ett märke av grankvistar så de skulle se att vi gått före.

Det var farbror Per Johan Pettersson som var ledare i Österplana då. Jag minns när Valdenström dog 1917 då fick vi ett meddelande från Österplana därom. Mor skrev det på en lapp och Per och jag fick gå till Sjöskogen och lämna den. Så fick missionsvännerna veta att deras ledare var död, det var före radions tidevarv.

På söndagseftermiddagarna och kvällar gick vi ofta till morfar och mormor. De betydde nog väldigt mycket för oss och hjälpt oss. Sedan fick vi hjälpa dem när de inte orkade, morfar dog 1927. Moster Helena var sjuk förvärkt av reumatisk värk, hon var hemma hos morfar och mormor. Hon dog sedan 1931 på vårdhem i Mariestad. Mormor dog hemma hos oss. Att hjälpa dem blev min första praktik år 1931 i åldringsvården, den var nyttig men inte alltid så rolig.

Farfar och farmor hade vi inte så mycket kontakt med, de kom till det nya ålderdomshemmet i Hällekis 1913. Farmor dog redan 1914, farfar levde till 1923 och var sen en liten hustomte. Pappa gick till hemmet varje lördag och rakade farfar och även en del andra farbröder. Ibland fick vi följa med, det var min första kontakt med ålderdomshem. De hade en snäll och rar föreståndarinna som de kallade fröken Elin Johansson, oh vad jag beundrade henn, men inte anade jag då att jag skulle bo på ålderdomshem nära 40 år, från 1931-1969.

Men jag fantiserade mycket för mig själv när jag var barn och jag drömde om att jag skulle förestå ett stort hus och så tog jag pappas kravatter på huvudet  och under hakan och så blev det en sköterskemössa.

Per och jag fick följa med till stan (Lidköping) ibland. Jag fick följa med morfar och bära lådan när han for till stan och köpte en liten gris. Den såldes på torget, den lilla grisen var nog rädd i den lilla lådan men sen fick både vi och grisen åka tåget hem till Hällekis anhalt. När vi kom hem till mormor blev den lilla grisen avsynad.

Det sparades inte på ljummen mjölk och en liten skvätt grädde och sedan växte grisen  upp och blev stor och rund.

När vi fick följa med till stan fick vi gå in på 15-öres Bazaren på Järnvägsgatan och köpa oss en leksak, det var roligt.