Men redan innan flytten till Ungern var en realitet, eller ens en aning, verkar många ha upplevt en försämring av den sociala arbetsmiljön på fabriken. Under 1990-talets kris gjordes besparingar och anpassningar efter en ny ekonomi. Platschefen Torbjörn Assarsson hanterade de svåra åren 1995-96 en upplevd bravur, men efter honom, under det sena 90-talet och 00-talet, följde år av fler neddragningar, varsel, uppsägningar och avveckling av avdelningar på fabriken. Det fysiska avståndet mellan de anställda ökade, liksom kravet på effektivitet. De nya cheferna organiserade om, införde nya arbetssätt, bröt upp gamla arbetslag, testade roterande arbetslag, återgick till fasta arbetsplatser o.s.v.

”Utvecklingen de sista åren har skett till det sämre. Man har gått tillbaka till att bara stå på ett ställe och köra, köra, köra… Hinner inte ens prata med grannen. Förr gjorde man det, även om jobbet inte var världens roligaste så fick man mycket via den sociala biten. Vi stod närmre varandra så vi kunde prata, och vi hjälpte varandra när det behövdes. Det orkar man inte i dag”.

Elektrolux - sista skiftet

När utvecklingsavdelningen lades ner anande många att fabriken skulle avvecklas på sikt. Ledningen har också enligt de intervjuade använt flytten av fabriken till Ungern som ett hot. ”De sista tio åren har det varit neddragningar, kostnadsbesparingar, en destruktiv miljö utan framtidshopp. Hot om att om ni inte jobbar tillräckligt flyttar vi till Ungern.” Men det här är enligt den facklige ledamot som suttit i Electrolux styrelse inget som är unikt för fabriken i Mariestad. Samma anda av effektivisering och en ökad klyfta mellan ledning och arbetare fanns också på Electrolux i Kina, Chile och USA. Han beskriver cheferna som känslokalla strebrar som inte bryr sig om hur människor mår.

Det som hände när fabriken i Mariestad flyttades till Ungern våren 2017 var alltså inget unikt. Dagens stora multinationella företagen med kontor och fabriker i hela världen har inte den lokala förankring som Rune Årblads styrelsegrupp hade under 1950- och 60-talet. Och egentligen kan man se att globaliseringen, med en stor gränslös rörlighet för varor, tjänster och ekonomi, har funnit tidigare men kanske i andra former och med andra resultat och skeenden än de som vi nu upplever och som inleddes med 1980- och 90-talets avregleringar. På 50- och 60-talet var det Mariestad som drog det längsta strået – då omlokaliserades verksamheten från Stockholm till Mariestad.

Tack vare Electrolux har människor från närmare 30 olika länder har fått jobb på fabriken och valt att leva sina liv i Mariestad. Under närmare 66 år gav fabriken arbetstillfällen, trygghet, sommarjobb åt unga, en fast inkomst, vänner, rutiner, skratt och en del arbetsskador. Men den här gången drog Ungern det längsta strået. Och för fabriken som damp ner från Stockholm finns bara en koppling kvar till Mariestad – reservdelslagret.

”Man arbetade in i det sista, in i kaklet, trots att man visste att fabriken skulle flytta. Knytnäven knöts i fickan och de högljudda protesterna uteblev.”