Handskomakare kallades skomakarna från början och deras historia finns dokumenterad sedan medeltiden. I Arboga fanns skomakarskrå från år 1485. Tänkeboken berättar att en skomakare har utövat hantverket i staden utan skråets tillstånd. 

Skomakarna tillhörde skomakarnas skråväsen. Skråordningarna som fanns reglerade bara arbetet för de skomakare som fanns i städerna, på landsbygden såg det helt annorlunda ut. I städerna hade skomakarna för det mesta sin egna verkstad och till borgarna tillverkades finare skor. På landsbygden gick skomakarna runt till gårdarna, de lagade skor och tillverkade för det mesta grova arbetsskor. Soldater hade även rätt att verka som skomakare på sin fritid. 

Till en början garvade skomakarna själva det skinn som skulle användas. I städerna upphörde skomakarna med garvningen under 1600-talet, men på landsbygden fortsatte detta ända fram på 1800-talet. 

I början tillverkade de flesta skomakare endast skor på beställning, men under 1800-talets mitt började man lägga upp ett lager på skor. I samma veva började även partiskomakeriet och förlagssystem att växa fram. Det innebar att tillverkningen lades ut på hemskomakare, vilket innebar att folk satt hemma och tillverkade hela eller delar av skor som såldes vidare. Av någon anledning var denna typ av verksamhet speciellt utvecklad i Närke. Skor såldes på marknader eller hos lanthandlare, några direkta skoaffärer fanns inte i någon större utsträcking, detta blev aktuellt först på 1900-talet.