Springa i skogen

I vår besättning hade vi turen att aldrig bli så dåliga under tiden jag låg där. Däremot kunde jag bli otroligt trött, det kunde kännas som jag hade blivit klubbad i huvudet när jag skulle fokusera på telegrafin medan vi var i ytläge. Det gungade och rörde på sig, och körde vi med snorkeldrift så var det ett spjäll som hindrade vatten från att komma ned i snorkeln, som slog något fruktansvärt. Det var en väldigt tröttande miljö.

Snorkeldriften använde man ju för att ladda batterierna på en dieselelektrisk ubåt utan stirlingmaskineri. Det gör att man kan vara länge under ytan. Min maxtid utan att gå upp till ytan var 15 dygn i sträck. Det är rätt lång tid egentligen. När man kommer upp så märker man naturens skiftningar. Man tror inte att det ska ha hänt något på en så kort period, men jag märkte verkligen förändringarna när jag kom upp efter att ha varit så lång tid under ytan. Det kunde vara rätt ansträngande, speciellt som man hade en så begränsad yta att röra sig på. Det kunde bli långtråkigt, och jag kunde få väldigt mycket överskottsenergi. Vid något tillfälle när vi kommit till land var jag tvungen att be om ledighet av personliga skäl. Sen åkte jag till en ö som ligger rätt nära den ö jag kommer ifrån, och bara sprang runt i skogen som en idiot. Bara sprang, sprang ur allt överskott jag hade i kroppen. Sen kunde jag åka tillbaka och så var allt frid och fröjd. Jag tror att de gjorde såna här långtidstester någon gång per år för att provtrycka besättningen, för att se hur folk reagerar under press och lång tid under ytan.

En annan sak som kan uppfattas som lite speciell var att man kunde ligga lite väl länge i u-läge och testa hur besättningen upplevde en för låg syrehalt och för hög koldioxidhalt. Vi hade inte alltid jättebra värden ombord, kan jag säga. Och när man kom hem efter ett kör och lade kläderna i blöt så bildades det en liten oljefilm på ytan, från all hydraulolja ombord. Så luften ombord var nog inte jättehälsosam att vistas i för länge. Sen märkte man ju inte av hur dålig luften var förrän man kommit upp till ytan och ut på däck. Luftkvalitén regredierade ju sakta, så man besvärades inte av det. Men när man sen hade varit uppe på ytan och skulle ner igen kunde stanken göra att man nästan slog frivolt.

Jag satt dessutom i en sån där Faraday´s bur (ett utrymme avskärmat från elektriska fält, reds. anm.). När man stängde dörren fick ingenting läcka ur radiohytten så att det kunde avlyssnas någon annan stans. Så all strålning hölls inne i buren. Och varje gång jag stämde av antennen gjorde jag inte det mot den skarpa antennen, för det hade skapat en puls som kunnat räcka för att någon annan skulle få reda på vart vi var. Jag hade istället ett stort effektmotstånd bakom nacken, där jag stämde av mot 1000 W varje gång innan jag skulle sända kortvåg. Det var nog inte heller speciellt nyttigt.

Vid vanliga kör så var vi ofta under ytan från att vi lämnade kaj till dess att vi var tillbaka vid kaj. Och det kunde vara närmare 2 veckor, med någon visit över ytan då vi vädrade ur båten. Efter två veckors kör så hade vi en veckas underhåll, och sen hade vi en veckas ledigt. Värnpliktiga brukade inte få ledigt, men det fick vi, så på det sättet hade vi det bra. Även vi telegrafister hade det bra på det viset att vi behövde inte göra så mycket underhållsarbete. När vi kom iland var vi princip obligerade att gå till signalskolan och öva telegrafi.