Under ytan

Man får göra lite speciella övningar när man ska ligga på ubåt. En sak vi genomgick var en EEG (Elektroencelografi, används för att mäta hjärnbarkens spontana elektriska aktivitet, reds. anm.). De satte på oss elektroder, och så fick vi lösa uppgifter medan de mäter hjärnaktiviteten. Då frågade jag om de kunde se något speciellt, och vad de skulle använda testet till. De svarade att de tog testet för att ha något att jämföra med, om vi skulle råka ut för en olycka. Det kändes ju lite sådär, när man var helt ny.

Sedan fick vi genomgå utbildning i dyktanken, där det fanns en simulerad dyksluss. En av mina kollegor hade svårt att tryckutjämna, han var förkyld eller något sådant. Då sa instruktören att han fick välja om han ville göra utbildningen nu eller vid ett senare tillfälle, men satte han sig så tänkte instruktören blåsa på oavsett om trumhinnan sprack eller inte. Men när de sen började trycka ner oss, så fick instruktören själv ont i bihålorna. Och då kunde de allt släppa på trycket och släppa ut honom. Vi blev i vart fall nedtryckta till motsvarande 50 meters djup. Och då kunde man känna på luften att den blev tjockare. Man kunde inte vissla, och man lät konstigt.

Så fick vi även göra fri uppstigning från 18 meter. Då stod man som om man stod i slussen på ubåten. Du hade en speciell uppstigningsdräkt, med en liten flaska undertill. Och den har ju flytkraft, så det var ju inte som att man klättrade uppåt för slussen, utan tvärtom fick man hålla emot så man inte flöt iväg. Det var lite obehagligt, innan man fick tag i en ring de hade spänt upp så att man inte skulle fara omkring i kanterna av dyktanken. Sen sköt man upp som en raket. Och då är man tvungen att blåsa ut luft hela tiden, så att man inte spränger lungorna. Man skulle bara ha precis så mycket luft kvar att man kunde hoppa över kanten, ställa sig på en markerad plats och säga sitt efternamn. Där blev man granskad av dykläkare en stund, för om man har fått lungbristning så visar det sig rätt kvickt. Sen var provet klart. De finns faktiskt de som har förolyckats i det här provet, men det är väldigt ovanligt. Jag vet om åtminstone ett fall, som de berättade om under utbildningstillfället.

När jag sen var på mitt första kör, så låg jag fortfarande i Näcken-skolan. Det var alltså en speciell utbildning för just den ubåtsklass jag skulle ligga på. Och då kom de och hämtade mig för ett akutkör, som jag skulle med ut på. Så stod vi där, helt gröna, uppställda på kajen. Då skulle väl fartygschefen skoja med oss, så det första han sa var att vi skulle ut och kolla ifall Polen hade ordning på sina sjunkbomber. Det var ytterligare ett tillfälle då man undrade vad fan man hade gett sig in på. Då var det storm ute till havs, det blåste något så djävulskt, och gungade något fruktansvärt innan vi dök, vilket vi som tur var gjorde rätt fort. På Neptun hade jag en telegrafist-kollega som gick ut några dagar senare, efter att Näcken-skolan var avslutad. De hade inte dyktillstånd. Så de fick ligga i ytläge i stormen, och han låg och kastade upp fyra timmar i sträck. Men han blev inte avskräckt av detta, utan fortsatte faktiskt.