Torpare

Begreppet torp har under alla tider betytt olika. På medeltiden var ett torp en gård som uppförts på byns mark som avskilts som en självständig enhet. 
På 1500-talet benämndes de nybyggen på en bys allmänning och som låg lite för sig själv för torp. 

Ett torp var en jordlägenhet som var otillräckling för att sätta i mantal, men tillräcklig för att beläggas med ränta. På 1600-talet gjordes bedömningen att många torp jämfördes med mindre gårdar och skattelades som självständia fastigheter till 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal. De var oftast på enskild mark och nyttjanderätten uppläts åt torparen som gjorde dagsverke eller annan tjänst åt markägaren. 

Systemet med torp och torpare blev ett bra sätt för större gods att få arbetskraft. Torpet byggdes på godsets mark och torparen hade skyldighet att som betalning för arrendet utföra antalet dagsverke på godset. Detta sätt blev en avlöningsform för arbeskraft på gods och större gårdar. Man gjorde skillnad mellan jordtorpare och skogstorpare, efter torpets placering. Torpen var inte skattelagda. 

Torpare hade en mellanställning mellan arrendatorerna, som erlade arrende i pengar och statarna/backstugusittarna, som levde av arbete med betalning i natura. 

Statarna var egendomslösa, jord- och djurlösa, fattiga gifta lantarbetare. De kontrakt som fanns var i regel på ett år i taget, de bodde på godsen i speciella statarbostäder, de så kallade statarlängorna. Torparna hade sin egen bostad och kreatur med tillhörande åkermark (vilken arrenderades). Som betalning av detta arbetade torpare dagsverken hos markägaren. Torpen kunde ligga långt från godset. Om torpare inte längre fanns i liv eller inte längre kunde fullfölja arrendet fanns brukningsrätt, detta innebar att torpet kunde ärvas av t.ex. en son i familjen.