Torpare

Nästan all torpjord var mager, stenrik eller sank. De större torpen kunde ha en del god jord, men det hörde till undantagen. Jorden krävde mycket arbete och gav klen skörd i utbyte. 

Torparens arbetsdag var lång, i början av 1900-talet var det 12 timmar om dagen på sommaren som gällde. Tidigare var den ännu längre, åtminstone under bärgningstiden då den av jordägaren ofta betraktades som obegränsad. 

Förutom arbetet på herrgården skulle det egna torpet skötas, jordbruk och kreatur, detta jobb fick oftast sköts på tidig morgon eller sen kväll. Även hustrun och barnen fick säkert göra sin del av arbetet efter bästa förmåga. 

Arrendet för jorden betalades av enligt kontraktet mellan torparen och godsägaren, det var ett visst antal dagsverken som skulle göras. För att hinna med sitt eget och dagsverkena måste en dräng anställas. Det var inte ovanligt att man delade på en dräng mellan fler torpare. Dessa drängar fick hoppa runt varje vecka året runt från det ena till det andra stället. På Kinnekulle där stenbrytningen var ett komplement till jordbruket innebar att torparna där även arbetade med detta.