Hantverksföreningen försökte tillvarata sina medlemmars intresse både på det ekonomiska och sociala planet. Mästarprovet behölls till en början som villkor för hantverksdriften i städerna. Under hela 1800-talet fanns ett stort engagemang inom komptens- och lärlingsfrågan. Man ville även trygga återväxten inom yrket och tekniska aftonskolor kom att bli yrkes- och lärlingsskolor, dessa inrättades i slutet på 1800-talet. År 1905 samordnades alla strävanden i Sveriges hantverksorganisation, som senare blev Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. 

Långt ifrån alla organiserade sig, år 1851 fanns 3049 personer som idkade fritt hantverk mot 7026 personer hantverksmästare, detta gällde säkert lanthantverkare till stor del. I städerna ökade konkurrensen från fabrikerna, detta gjorde att stadshantverket minskade. De självförsörjande vagnmakarna var känsliga för utvecklingen inom kommunikation, järnvägens framfart var ett stort hot. För att verksamheten skulle löna sig måste åkdonstillverkningen mer och mer övergå till fabriksmässiga metoder, detta började redan på 1830-talet. Vagnsfabrikerna kom att ha 30-40 anställda, men arbetade fortfarande hantverksmässigt. De hade inga mästarprov, men räknades ändå inte som industri.

Skillnaden mellan industri och hantverk behövde utredas. Hantverkaren tillverkar alltså ensam hela produkten med enklare verktyg gentemot industri, där de olika delarna tillverkas av olika arbetare. På 1900-talet skaffade även hantverkarna fler och fler maskiner utan att för den skulle de hantverksmässiga metoderna övergivits. Ett bevis på hantverkets omvandling är maskinlånen som beviljades. År 1911 till 1916 var vagnmakarna den näst största gruppen med fyra till sju lån. De skulle användas till bl.a. trä- och metallbearbetingsmaskiner samt till el- och fotogenmotorer. 

Vagnmakare - ett yrke som fick hjulen att snurra

Åtvidabergs Hjulfabrik startade 1897, bilden tagen 1907 källa www.digitalmuseum.se

Vagnmakare - ett yrke som fick hjulen att snurra

Åtvidabergsbilen år 1911 på provtur

Den första industriella hjultillverkningen startade i början av 1890-talet och år 1897 bildades AB Åtvidabergs Hjulfabrik. Fabriken beskrevs i tidningarna som inte bara en av Europas största. Den tillverkade inte bara vagnshjul utan även parkett, remskivor, rälskloss m.m. Vill du läsa mer om hjulfabriken klickar du på länken till höger.

I Åtvidaberg gjordes den så kallade Åtvidabergsbilen år 1910-1911. En första serie på 35 vagarna med 2 eller 4-cylindriga motorer. Tillverkningen började 1910 i vagnfabrikens regi, men upphörde redan året därpå. Då hade 12 vagnar blivit körklara. Karossen var gjord i ask och björk och byggdes i Åtvidaberg. Hjulen var mycket smala och höga och levererades av hjulfabriken, de var klädda med tunna ringar av massiv gummi. Bilen framfördes genom en styrspak. Växellåda saknades, men genom att den under vagnskorgen hängade mtorn kunde förskjutas något, så reglerades spänningen i de friktionskedjor som överförde drivkraften. När motorn nådde ca 1500 varv kunde bilen komma upp i en hastighet på 45 km/timme, detta under förutsättning att underlaget var bra. 

Hur många hantverkare och åkdonsindustrier som fanns omkring 1900 är svårt att uppskatta, vad som var storhantverk och vad som är industri var också svårt att bedöma. I folkräkningen tar man med både hantverkare och fabriksarbetare under rubriken vagnmakeri och vagnmakeriarbetare. Skillnanden mellan siffrorna är de olika slagen av statistik ökar med varje decennium under 1800-talets slut som visar en ökning av fabriksfolket. Hantverket började gå tillbaka 1910 och hade minskat 1915.