Vagnmakare - ett yrke som fick hjulen att snurra

Vagn tillverkad av CG Engdahl i Skara 

Vagnmakaryrket har sin historia långt tillbaka, men dokumentationen om när detta yrke tillkom att starta är oklar. Tiden före 1500-talets senare del omnämns yrket vid fåtal tillfällen i litteraturen. På medeltiden utgjorde städernas borgare av ca 25-30% av borgarkåren men inga vagnsmakare tycks funnits under denna tid. På kontinenten var skråväsendet utbildat redan under 1000-1100-talet och vagnmakare påträffades i Basel år 1248. För lanthantverket finns nästan inga källor före Gustav Vasas tid, men av de landskapslagar som finns visas det att hantverkare även funnits under medeltid. Vagnar och kärror som tillverkades under forn- och medeltiden, tillverkades av timmermän. I våra grannländer Danmark och Norge finns uppgifter om vagnmakeri, i Norge fanns år 1362 en gård med namnet "Kartarehusin", ordet "kartr" betyder vagn eller kärra. Vagn- och fordonstillverkning fanns även i Sverige under forn- och medeltiden, men det var mest enkla arbetsfordon till lantbruket  och hade tillverkats av bönderna själva till husbehov. 

På 1500-talet ökade förutsättningarna för vagnmakeriet, då började de första täckta åkvagnarna användas på kontinenten. Den första täckta vagnen i Sverige kom från England år 1550. Under detta århundratal knöts de flesta vagnsmakere till hovet och dess omgivning samt försvarsmakten, detta gällde även på 1600-talets början.

Vagnmakare - ett yrke som fick hjulen att snurra

Man med häst och släde i Munkedal i början av 1900-talet. Bilden är från Bohusläns museum

Kommunikationsmedlen in på 1600-talet var i stor utsträckning på hästryggen. I de fall då man använde vagnar på vägarna användes dessa för transport av bagage. Slädar och kälkar anvädes oftare då de inte var så beroede av vägar som hjulfordon. I Norrland fanns inget vägnär in på 1600-talet, där det förekom var det mycket glest.

På 1650-talet ökade antalet vagnmakerier i städerna. Det gällde då städer med speciella förutsättningar, såsom gruvindustri eller manufaktuerer där transportmedel hade stor betydelse.

Vagnfabrikerna var ganska små, ofta fanns det ett par gesäller och någon lärpojke utöver innehavaren. Vagnmakeriet och smedjan brukade samarbeta och de kunde ligga tillsammans runt en öppen gård, vilket underlättade för båda hantverkarna som låg nära varandra. På den gemensamma gården fanns anordningar för monteringsarbete och en stor del av vagnmakarens arbete utförds utomhus när vädret tillät.

Hantverkarklassen som helhet hörde till det breda undre skiktet av borgarna. Vagnsmakarna hörde inom denna grupp inte heller till de mest välbärgade, bland sju grupper så fanns vagnsmakarna i den femte gruppen. I de fall vagnarna var konsthantverk kunde inkomsterna bli högre, vilket hörde till undantagen. Det mesta var förbrukningsartiklar till arbetet som bedrevs i enkla lokaler med enkla verktyg.

Verkstaden bedrevs för det mesta i en liten skal med frya till fem lärlingar och gesäller. Lärlingarna gick vanligtvis i lärar upp till sex år i början av 1700-talet. Gesällernas anställningar var normat ett kvarts år hos varje mästare. På 1740-talet hade en gesäll en lön på fem till sex d.s.m (daler silver mynt). Enligt uppgift från 1742 finns noterat att en gesäll fick vänta 10 till 12 år för att vinna mästerskap.

Kundkretserna var av två olika typer, lönehantverk och prishantverk. Man arbetade på beställning samt arbetade upp ett eget lager för marknaden. Det mesta gjordes på beställning och några större behov av kapital fanns inte då behovet täcktes av förskottsbetalning av beställarna. Lagerhållningen var främst råvaror.

Lanthantverket (hantverkare hade ofta eget jordbruk) inom hjul- och vagnmakeri var på 1700-talet av stor omfattning med försäljning på marknader och t.o.m på export till Danmark. På 1800-talet minskade detta hantverk då jordbruket effektiviserades och det var svårt att bedriva två yrken. Ända in på 1900-talet bedrevs lanthantverk i kombination med jordbruk på några platser främs i Stockholms, Kristiansstad och Västerbottens län.