Vagnmakarna var på mitten av 1600-talet så många att ett eget skråämbete bildades. Villkoret för att detta skulle ske var att det fanns minst fyra mästare i varje stad. Stockholm var den enda stad som kunde uppfylla villkoren. I huvudstaden var de flesta vagnmakarna under 1600-talet tyskar. Året då skråämbetet bildades var 1663. Många av vagnmakarna som var utlänningar var också specialister och tillverkade fina åkvagnar. I slutet av 1600-talet förbättrades vägarna och då ökande även användningen av vagnar bland adeln och förmögna borgare i främst storstäderna. 

I skråbundet vagnmakeri fanns i slutet på 1600-talet 36 personer sysselsatta av totalt 3 323 hantverkare i huvudstaden. Av dessa 36 fanns 12 mästare, 7 utländska och 5 svenska. Utöver dessa fanns hantverkare utanför skråväsendet, s.k. bönhasar, detta var inte tillåtet. Skråhantverkarna gjorde allt för att bönhasarna skulle försvinna och förföljde dem. Skråhantverket undergrävdes även från andra håll, lanthantverkare och försvarskarlar, d.v.s. de hantverkare som bara skulle arbeta för ett adelsgods och vara knutna till detta. Förutom alla dessa grupper tillverkades hjul och fordon av bönderna själva. 

Under 1700-talet växte antalet vagnsmakare och flera städer fick egna skråämbeten. I Stockholm var dock antalet i stort sett oförändrat vid 1700-talets mitt. Tio mästare, plus elva gäsäller och sjutton lärpojkar. Den stora ökningen av vagnmakare kom att ske i landsortsstäderna under tiden 1650-1750-talet. År 1750 finns noterat att vagnmakare fanns i 22 av landets 79 städer, men av dessa har endast fyra förutsättningar att bilda egna ämbeten.

På 1790-talet har städerna med vagnmakare ökat till dubbelt så många, antalet verkstäder med 220 % och antalet anställda hade ökat med 300 %. Detta är den största ökningen inom samtliga hantverk under denna tid. Nu hade ytterligare nio städer förutsättingar att bilda egna ämbeten. Ökningen förklaras främst genom att vagnmakarna även måste ha arbetat med enklare arbetsfordon åt bönderna.