Ett stopp vid porträttet av Johan Bruno Wendel

Johan Bruno Wendel

Johan Bruno Wendel

Johan Bruno Wendel föddes år 1824 i det tyska förbundslandet Sachsen i staden Frankenberg. Wendel uppfostrades till militär men hade en dröm om att bli en framgångsrik affärsman och skickades därför till Sverige. Här arbetade han hos sin morbror Gustaf Henning fram till 1847 då han startade sin egen verksamhet efter att Henning gått i pension. Wendel skapade sig en förmögenhet som räckte långt och gifte sig med Hennings dotter 1851. Senare Blev Bruno Wendel direktör för Mölnlycke fabriker. Från och med slutet på 1800-talet blev han ägare av Mölnlycke fabriker och den växande gårdsegendomen tillsammans med sonen Arthur.

Historier om Bruno Wendel tyder på att han inte var illvillig eller ondskefull utan snarare hade Bruno mycket omtanke för sina anställda och deras familjer. En av de mest välkända berättelserna handlar om Mölnlycke arbetaren som var klädd i en finare kostym än vad han borde ha råd med. Wendel tog kontakt med en av arbetsledarna och frågade hur arbetaren kunde ha råd med de stiliga kostymerna. Arbetsledaren svarade honom att arbetaren doppade den enda kostymen som han ägde i den efterblivna färgen som användes inom fabriken och att det var därför som kostymen skiftade färg emellanåt. Men det var inget som fick Wendel att avskeda arbetaren. Wendel såg till att arbetarna inte avskedades under lågkonjunktur, istället fick de plantera den vackra Wendelsbergsparken.

Wendel började skissa på Wendelsberg med hjälp av arkitekten Adrian Crispin Petterson 1878 men det var först 1884 som huset var klart för inflyttning. Wendel ville bygga ett ståtligt och elegant slott som skulle sticka ut ifrån mängden. Han beordrade till och med sina arbetare att gräva ett konstgjort berg. På berget skulle hans hem placeras. Det färdiga huset var mycket påkostat och ståtligt men det var inget magnifikt hem utifrån dåtidens synpunkt.

Efter en längre tidsperiod av ohälsa avled Bruno Wendel den 21 februari 1893 på Wendelsberg. Han begravdes på Råda kyrkogård. 

Text av:

Saja Mouishi