I Magnus Erikssons stadga från 1335 finns tankar och funderingar om att upprätta tavernor vid de stora vägarna och dessa kom att upprepas år 1442 i den allmänna landlag. Det var bara utmed de flitigt anlitade pilgrimsvägar som vissa tavernor uppstod och dessa kom till genom kyrkliga donationer. 

Erik XIV utfärdade en stadga om tavernor år 1561 i och med detta tillkom skyldighet att hålla med skjutshästar, förråd av mat, dryck och hö till hästarna. När Johan II kom till makten försökte han häva dessa stadgar och även de flesta av Erik XIV stadgor, det blev dock kaos så man kom att återgå till de tidigare bestämmelserna. I varje härad utsågs en by där gästgiveriskyldigheten skulle skötas, det hände att flera byar delade på ansvaret. 

År 1615 kom nästa stadga där bestämdes att alla häradshövdingar skulle se till att det fanns gästgiverier utmed alla landsvägar med 1.5 mils mellanrum. Det vanligaste var att gästgiverskyldigheten sköttes av skjutsbönderna tillsammans.

Regelverket kom att skärpas ytterligare år 1649. Bönderna hade inte längre något tvång på sig att sköta friskjuts, men istället fick de lägga en ny skatt - skjutspenningen.

I olika delar av landet användes begreppet landskapsmil, det innebar att milen var olika långa beroende på var skjutsen skedde. Det var tiden som avgjorde hur lång sträckan för landskapsmilen utgjorde. Landskapsmilen kom att försvinna i gästgivarordningen från 1649 och i stället kom en enhetlig mil att användas äver hela landet. Gästgiveri och skjutshåll skulle ligga på 1.5 - 2 mils avstånd från varandra, där skulle det finnas möjlighet att byta häst. 
Skjutsbönderna som ingick i gästgiveriet skulle vid behov stå med hållhästar till de resande. Om skjutsningen var stor och gästgivarens hästar tog slut fanns det reservhemman som skulle hjälpa till, detta var oftast känt i förväg. Ibland användes ett system som kallades "förbundssedlar" för att anmäla sin ankomst. 

Skjutshållen på denna tiden kallades gästgiverier men liknade inte de gästgiverier som kom att finnas senare. Husrum och mat erbjöds i gästgivarböndernas stugor, det fanns sällan någon särskild byggnad för de resande. Sängplatserna och maten var av dålig kvalitet.

Länsstyrelserna arbetade för att inrätta riktiga gästgiverier med rum och ordentliga serveringar. Man ville komma från boendet hos gästgivarbönderna efter vägarna, där maten som erbjöds var det som fanns i grytan hos bönderna, men kostnaden för bönderna blev hög. Sovplatsen som erbjöds var vanligtvis i köket eller på golvet. 

Gästgiveriförordningen från 1734 fastslog och förtydligade gästgiveriskyldigheten och nu tvingades de gästgivare som ännu inte haft någon måltidslokal eller rum för de resande att bygga sådana. Även stallar och vagnslider ålades gästgivaren att stå med. Vid varje gästgiveri skulle en tavla med avståndsangivelser till angränsande gästgiveri hängas upp. 
Hästekipagen skulle bytas vid i stort sett varje gästgivargård. Detta gjorde att resandet både var tidsödande och omständigt. Det tillkom lagar som styrde hur fort man fick rida på hästarna för att minska förslitningsskador på djuren men dessa efterföljdes sällan. Skjutsbonden hade rätt att följa med ekipaget till nästa gästgivargård för att därefter kunna ta med sig sin häst hem. Det hände att förnäma resenärer vägrade att ta med bonden på sin vagn och att denne fick springa efter vägen de hela två milen till nästa gästgivargård. Detta bidrog starkt till missnöjet med skjutsningskyldigheten. 

Före mitten av 1800-talet fanns det två sätt att förflytta sig på land, till fots eller med hjälp av häst. Matställen och övernattningsplatser fanns inte, resenärer var ofta tvungen att tigga nattlogi hos någon bonde eller sova utomhs. Fint folk tog logi hos präserna. Kungen var den ende som hade rätt att kräva kost och logi, detta oavsett vem han och hans sällskap än uppsökte. Detta var fastställt i Alsnöstadgan från 1280.