Isupptagning Långevattnet Isupptagning Långevattnet

Farbror Robert var outtröttlig och uppfinningsrik och hittade ideligen på nya sätt att öka gårdens inkomster. Farfar litade på att sonen alltid hade rätt, lät honom hållas och satsade stora pengar, när så behövdes, och det var nog ganska ofta. Dyrt blev det den gången farbror Robert skulle exportera is till Skottlands fiskare. Isen togs på den lilla insjön Långvattnet nedanför Manfjäll och transporterades ner till Åkers kile, där en stor isdös var uppbyggd. En flera kilometer lång ränna för isblocken timrades upp, och den dag de första av dessa skulle släppas i väg var en massa folk inbjudna för att beskåda anläggningen och i en hästskjuts följa isens färd ner till lastageplatsen. Till en början hann hästarna med isbitarna, där de gled i den långa rännan, men farten ökades och till slut kunde hästskjutsarna inte hålla takten. Som vita streck försvann isstyckena i den allt brantare lutningen. En uppförsbacke var anlagd nere vid kajen för att bromsa farten, men isblocken fortsatte och som skidhoppare flög de gladeligen genom riggen på den vid kajen liggande skonaren och försvann med väldiga plask ett gott stycke ut i fjorden.

 Efter mycket besvär och sedan banan ändrats blev fartyget fullastat och avseglade så småningom. Men sommarvärmen reducerade lasten under överfarten och mycket is övergick i vatten och pumpades över bord. Det var med knappt halv last skonaren till slut kom fram till destinationsorten. Där skulle lasten till yttermera visso lagras, eftersom den inte kunde säljas genast. Det hela gick med förlust och isdösen och banan revs så småningom

Text ur boken Minnen med krut ifrån 1955 av Harry Macfie.  Lyckorna/Ljungskile.

Avskrift: Ingrid Kennborn
Eva Loader (släkting) har godkänt publicering.