Isupptagning skedde när det var klaris efter jul, ungefär vid nyår. Vissa år tog man is från Skarsjön. Det var långt, men varma vintrar var det nödvändigt. Vanligtvis gällde det Långevattnet och Kroppevattnet vid Smedbråten (nu igenfylld). Tio man hade fullt arbete i fjorton dagar. 

Man lade ut en lång bräda på isen att såga efter. En man sågade med en stor såg en lång remsa, och tre man kapade isen i bitar som var en aln på alla håll. Isens tjocklek var 12-15 tum. Ibland kunde det bli alldeles fyrkantiga bitar. Sedan gick två man ut till vaken med en stor "bår" med hakar i. Det gällde att hugga tag i isbitarna och resa upp dem. De var tunga, halkiga och besvärliga. Blöt blev man också av arbetet.

Sedan körde fyra körare isen till isdösen, där tre man tog emot. Man "björnade om med en kätting över islasset".

Isen lades i en stor, väldig hög med en halvmeter sågspån över. Sågspån till isdösen fick man på Anfasteröd från den egna sågen i Sågedalen. Varje dag kom sedan en man och hämtade is och gick över stacken och jämnade till med en kratta. Isen användes till att kyla mjölken med. 

Hertil Johansson berättar:
- Jag stod och väntade med mitt lass. Ludvig kom körande med en fart från Gena och Bomyren. Han kunde inte stanna och hästen försvann genom isen. Jag körde intill. "Vi får ta långa kättingar", ropade någon. Rätt som det var föll min häst i också. Så låg två hästar där och sparkade. Erik fick köra fram med sitt lass också. Det var hopplöst att få upp hästarna. Vi fick arbeta med kättingar. Till sist fick vi tag i frambenen på den ena. Han fick upp dem över iskanten och kom upp med ett skutt. Med den andra var det värre. Till sist fick vi en kätting om halsen och vi drog och han gled upp på isen. Men han blev aldrig bra. Han låg i för länge.

Text av Inger Dejke, Ljungskileortens hembygdsförenings Minnesbilder, 1991.