Detta var innan blåbyxornas tid, men klädseln var ändå ganska enhetlig. Mollskinnsbyxor var det vanligaste och de fick inte slängas bort när de blev lite slitna. Byxorna lagades med andra utslitna kläder och oftas fick man se bot på bot på byxknäna, de var mest utsatta.

Storväst och kraftiga så kallade islandströjor hörde till vinterklädsen, men sällan någon rock. Utanpå det hela bars ett stort förskinn, som gick längt upp på brösten och ned på knäna. Runt halsen hölls det upp med en läderrem, som i regel knäpptes med stora avlånga benknappar och runt livet gick en anna rem som spändes åt med ett stort mässingsspänne.

På fötter fanns tjocka strumpor och sockar, de senare ofta skinnbelagda under foten och så trädskor. Trädskorna kläddes med plåt under och över vristen för att de skulle hålla längre, en försiktighetsåtgärd som var välbehövlig på grund av den slitning som stenen ständig utsatte fotbeklädnaden för. De plåtklädda träskorna var också bra att ha när det var dags för uttagning av kalken,  det var vanligt att ugnen fortfarande brann och stenarna var varma, då behövdes bra skor på fötterna.