Konfektionsindustri Konfektionsindustri

 

Den största yrkesgruppen på en konfektionsfabrik var sömmerskorna. Yrket var kraftigt kvinnodominerat, särskilt en bit in på 1900-talet. Tidigare fanns dock en del manliga arbetare inom sömnad av herrkläder.

De första symaskinerna drevs av sömmerskan med en trampa. På fabriker installerades ångmaskiner eller andra motorer, som drev symaskiner med remdrift. På 1800-talet talade man om ”ångsyfabriker”. Remmarna och axlarna som drev symaskinerna satt i regel under arbetsborden. Före andra världskriget blev symaskiner med egen motor allt vanligare. De krävde mindre energi och möjliggjorde friare placering av symaskinerna i sysalen.

Konfektionsindustri Konfektionsindustri Konfektionsindustri

 

En grundidé för rationell fabriksproduktion är att dela in arbetet i olika moment eller tempon, alltså att var och en arbetar med sin avgränsade del i tillverkningsprocessen. Så organiserades också den industriella sömnaden från och med mellankrigstiden. Sömnaden av t.ex. en kappa delades in i ett flertal moment, som sedan fördelades på ett antal sömmerskor.

Ett plagg kunde kräva 30 olika moment, eller mer. När sömmerskan sytt sitt moment, lämnades det blivande plagget vidare till nästa person. För att underlätta överlämnandet satt sömmerskorna på rad. På 1930-talet kom de första löpande banden, som transporterade material mellan sömmerskorna, men som också styrde arbetstakten.

För att effektivisera arbetet har en rad olika specialsymaskiner uppfunnits. Exempelvis blev särskilda knapphålsmaskiner tidigt vanliga – att sy knapphål för hand var tidskrävande och skapade en flaskhals i produktionen. Specialmaskiner kan även brodera, sy i dragkedjor eller knappar, och förstås sy olika typer av sömmar.

På fabrikerna fanns även provsömmerskor och direktriser, som arbetade med att designa plaggen och anpassa dem för massproduktion. Dessa var erfarna sömmerskor som ofta hade särskild utbildning.