I Lugnås söder om Mariestad har kvarstenar brutits i 800 år, fram till 1919. I början bröts sten bara i öppna dagbrott, men i början av 1800-talet startade brytingen under jord, i så kallade underhack. 

Kvarnstensbrytningen kom från Frankrike via Danmark och etablerade sig i område med cisterciensermunkarna. Munkarna lärde bönderna att hantera verktygen samt var och hur man bröt stenen. Kvaliteten på stenen var viktig. Stenbrytningen sysselsatte ett hundratal stenarbetare. Med deras familjer och andra yrken som behövdes, t.ex. smeder, kolare, vagnsmakare med flera blev det upp till 600 personer sysselsatta.

Lugnåsberget hade den vittrade gnejsen som var lämplig till kvarnstenar. Berget är ett västgötskt platåberg och består av olika skikt som gnejs (urberg), sandsten och alunskiffer som ligger i lager på varandra. 

Närheten till Mariestad gav tillgång till både sjöfart och järnväg vilket bidrog till att stenar kunde säljas i hela landet och även gå på export. 

När konststenen kom för att stanna tvingades Lugnåsgruvan att lägga ner och verksamheten upphörde 1919.