Hur levdes livet ombord på ett segelfartyg i dessa dagar? Det är en fråga, som jag själv ställer mig många gånger, då jag tänker på de tre åren i Isolda. Guskelov är det med sjömän som jag förmodar med alla människor att svårigheter och umbäranden glöms, när de väl är över. Intressant kan dock vara att i minnet gå tillbaka till händelser, som kan ge en bakgrund till livet ombord, även om mycket kanske gestaltade sig annorlunda på detta fartyg, där vi utöver besättningen hade en hel familj.

Utrustningen med mat och vatten var naturligtvis en av de mest väsentliga frågorna. Man måste också komma ihåg att på den tiden fanns det ännu inte något sådant som kylrum. Det blev därför helt naturligt så att färskvaror som kött och fläsk endast kunde förekomma den första veckan till sjöss i tempererade zoner och knappast allt i tropikerna annat än i hamn. Det blev därför en diet praktiskt taget helt baserad på saltvaror och konserver, en underlig kost, om man ser den mot bakgrunden av vår tids vitaminhysteri. En resa på två á tre månader var ju inget i och för sig märkvärdigt och på den tiden såg man t.ex. aldrig grönsaker eller färsk frukt sedan den första veckan till sjöö gått till ända. Potatis var det enda man kunde ha i den vägen, men även deras livslängd var ju begränsad. Smör och margarin kunde ju inte heller hålla sig någon längre tid och fick därför i den mån det var fråga om att använda att äta på bröd efter ett par månader ersättas med apelsinmarmelad.

Kosthållet var inte endast beroende av om matvarorna kunde hålla sig färska eller ej. Det kunde ju också i hög grad bli avhängigt av hur lång resan blev. Hade man räknat med två månader och provianterade för den tiden plus en säkerhetsmarginal ordentligt tilltagen, men resan tog tre och en halv månad, är det inte underligt, om kosthållet sista månaden blev knapphändigt och ensidigt.

Dock, det fanns ett sätt att förlänga den tid, under vilken man fick färskproviant, att ha levande djur ombord. Något som hörde den tiden till på långresor. Detta innebar naturligtvis mycket extra arbete, ett arbete, som dock gärna utfördes med tanke på det goda man skulle ha av det. Alltså hade vi levande djur även på Isolda. I Venezuela var färskt kött liksom potatis dyrt, men grisar var billiga. Vi hade därför, när vi lämnade Maracaibo, inte mindre än tretton grisar på däck, levande, och djurparken dessutom utökad med något dussin höns. Så den resan var det livligt på däck. Grisarna var i alla färger. Svartvita, brunfläckiga och rödhåriga. Alla åldrar var också representerade. De hade sin inhägnad och sina hoar på däck men fick också i vackert väder promenera fritt omkring. Maten för dem var majs. Huvudsakligen. Smågrisarna var emellertid inte så särskilt förtjusta i denna obehandlade, svårsmälta kost, varför de oftast gick runt och åt upp de stora grisarnas exkrementer, som till stor del bestod av ej helt förbrukade men dock ”förbehandlade” majskorn.

Det var visserligen inte någon lång resa Maracaibo – New York, men eftersom inga andra färska köttvaror kunnat tas ombord i Venezuela, förbrukade vi nio av våra grisar på resan till New York. Förbrukade och saltade ner. Plus alla höns. Denna förbrukning får naturligtvis ses mot bakgrunden av i USA gällande bestämmelser, som förbjöd levande fjäderfä ombord och att man var mycket skeptisk även mot andra levande djur. Dock var ju risken att grisarna skulle springa iland inte så stor, som när det gällde hönsen.

I detta sammanhang faller mej en rolig historia från ett annat segelfartyg i tankarna……. Vattenfrågan löstes ju rätt behändigt. Just för om halvdäck hade vi två färskvattentankar på ungefär ett ton vardera, helt fyllda när vi lämnade en hamn och spara på färskvatten var en av de första regler man fick lära sig ombord. Visserligen medförde det, att man som ny jungman försökte sig på att skölja tvättade kläder i saltvatten – kanske även tvätta första gången – något som dock visade sig mindre lyckat. Det var svårt att få tvätten torr och vid minsta fuktighet drog ju saltet, som var kvar i kläderna, fuktigheten till sig och allt kändes vått. Tvätta sig behövde man inte göra så ofta i färskvatten. Badvatten fanns ju i riklig mängd på utsidan och det blev därför mest saltvattenbad. Utom vid regnväder. Då togs skadan igen.

Kocken ombord var mycket sparsam. Dels därför att det var nödvändigt att spara, men även beroende på att han inte hade några djupare begrepp om renlighet.

Hans lördagseftermiddagsrengöring var därför en ständig källa till förtjusning för oss, som inte var beroende av hans beteende annat än då det gällde matlagningen. Hans lördagsprogram var följande: sedan lördagsmiddagen var avklarad vid tvåtiden på eftermiddagen och han diskat middagsdisken från befälsmässen – vår disk skötte frivakten – gjorde han i diskbaljan, som bestod av en halv svagdrickskagge – i ordning ett ordentligt såpvatten. Så plockades rakborste och kniv fram från kabysshyllan och proceduren kunde börja. Med borstens hjälp och såpvattnet tvålade han in skäggstubben, som då var lika kraftig som svart – han var Tjörnbo och svart som en zigenare – och sedan stubben på detta sätt bearbetats en stund, tog han till kniven, som för varje skär sköljdes av i vattnet. Det tog ju sin tid att få av skägget, som alltid i sjön var veckogammalt, men när det var klart och han i samma vatten sköljde av ansikte, var det tid att ta itu med veckotvätten av torkhanddukarna från befälsmässen. Det var ju inte alltför många, även i så avseende var han en sparsam man. Ner åkte de såp-skägg-vattnet och där gnuggades de. Så sköljdes de i en liten skvätt nytt vatten och hängdes till tork på ett streck i solen, om vädret var vackert, annars i byssan. Där hängde de då till vår outsägliga förnöjelse, gråa och tätt besatta med kockens svarta skäggstubb, som inte lossade så länge handdukarna var våta. Det visste han väl, så han gjorde inte ens ett försök att få bort dem. Det fick bli, när de torkat. Då tog han ner dem, ruskade dem och så var de då färdiga att användas den kommande veckan. Allt detta försiggick på förluckan just utanför dörrarna till byssa och skans och upphängningen skedde förut, vilken väl var anledning till att det aldrig observerades av befälet och därför pågick resa efter resa, år ut år in.

De två tankarna räckte ett bra tag. Det hände visserligen, att vattnet efter en tid under söderns sol blommade, eller ruttnade, som vi kallade det. Men vattnet har den underliga förmågan av självrening. Några dagar efter ruttnandet var det åter klart och utan bismak. Då hade bakterierna eller var det nu är ätit upp varann och kvar blev väl endast någon liten bottensats. Den såg vi dock aldrig.

Långt innan båda tankarna blev tomma, visste vi ju, att vi skulle få regn, oberoende av var vi befann oss. Det bästa var emellertid de kraftiga åskregnen i tropikerna och i doldrums. När det då drog upp kraftiga svarta moln på himlen, då var det vanligtvis alle man på däck. Och alla i adamsdräkt. Så fram med spygatt-pluggar och piassavakvastar. Så fort regnet började falla, började skrubbningen av däcket. När så däcket var skinande rent och spolat av regnet, pluggades spygatten och så började man pytsa härligt klart regnvatten ner i tankarna. Så hade man åter fullt färskvattenförråd och var dessutom nybadad och fri från salt på kroppen. Så småningom bröt solen fram igen och allt var skinande rent och fint. Inklusive besättning, barn och det hela. Kocken deltog emellertid aldrig i dessa badorgier. Han sökte skydd för regnet i byssan.

Den materiella försörjningen stod alltså inte på något högre plan. Den var på segelfartyg ännu så långt fram som under kriget 1914-18 på samma nivå som den varit under århundraden. Måhända med den skillnaden att man vid denna tid hade alla möjliga födoämnen konserverade och i stor utsträckning vakuumförpackade.

Vilket må betraktas som ett framsteg även om näringsvärdet så som vi nu ser det inte var något att skryta över. Och ur smaksynpunkt var såväl salt kött och fläsk liksom fisk betydligt smakligare än konserverade motsvarigheter.

Om det var klent beställt med den materiella försörjning, så stod ju den andliga inte heller på någon hög nivå. Visst hade vi böcker att läsa ibland och förrådet förnyades då och då vid sammanträffande med andra svenska fartyg. Mycket kunde det dock inte bli. Svenska fartyg träffade vi inte ofta och resorna vore långa. Tiden, som kunde offras på läsning, var ju inte heller tilltagen i överkant. Med tolv till fjorton timmars arbetsdag i sjön – tolv timmar vakt och i vackert väder två timmars arbetsvakt därutöver – skulle resten avdelas för sömn, tvättning och lagning av kläder och så måltider. Det blev under sådana förhållanden inte mycket tid över för läsning. Det fick därför bli samtalen med de äldre ombord, i synnerhet på långa nattvakter i sjön, eller på dagarna vid segelsömnad i vackert väder, som fick bli källan till ett vidgat vetande om livet och det yrke man valt. Och uttrycket fritidsproblem var ännu inte uppfunnet. Något sådant fanns inget behov utav.

Man skulle tro att en så lång isolering från yttervärlden och med umgänget begränsat till ett fåtal människor skulle skapa spänningar och konflikter. Så var emellertid aldrig fallet. Med ett och annat undantag. Måhända bidrog härtill att det, genom att kapten Ahlgren hade familjen ombord, blev en viss familjesamvaro. Lek med barnen i vackert väder, barnvakt i hamn. När de äldre var i land och goda råd då och få både från kapten och fru Ahlgren. Kapten Ahlgren ansåg även oss ungdomar som medlemmar av en familj, för vilken han hade ansvar. Detta tog sig många uttryck, som kommer att framgå i det följande.

Visst förekom irritationsmoment och nog kokade humöret över ibland resulterande i ett och annat slagsmål. Men när uppgörelsen var över, var det åter frid och fröjd och gott kamratskap.