Nå, lasten kom in och det var iväg till New York, en resa där tiden till sjöss blev den lugna sensationsfria. I slutet av mars månad anlände vi till N. Y. och togs till pir i Hoboken. Amerika hade just inträtt i kriget och tyskarna hade förklarat oinskränkt ubåtskrig. Detta var de två sensationer, som mötte oss, då lotsen kom ombord vid Sandy Hook. Amerikas krigsdeltagande satte också på många sätt sin prägel på livet i sta´n, den enorma propagandan för värvning inte minst. Ett annat intressant och för oss svenskar, vana vid allmän värnplikt, mycket märkligt system var tvångsrekryteringen. I de kvarter vi mest höll till i, då vi var i land, vad man brukar kalla sjömanskvarteren, var det ingen ovanlig syn att lastbilar med tälttak körde omkring och plockade upp onyktra dagdrivare och även sjöfolk, stuvade in dem i lastbilarna och körde iväg till uppsamlingsläger. Härvid frågade man inte efter nationaliteten. Sådant som pass fanns knappast på den tiden och till att fylla kadrerna dugde allt manfolk. Och den som en gång kommit innanför stängslet till träningscampen, för honom fanns ingen möjlighet att komma ut igen för att med hjälp av sitt lands konsul bli fri.

Livet i New York hade emellertid också goda sidor. För mig, som den gången hade en hyra av trettio kronor i månaden, ville det till att allt var billigt. Och det var det. Dessutom var dollarn också billig och för den fick man en hel del. Den räckte för en eftermiddag och en kväll i land. Fem cent kostade ett glas öl och på varje bar stod ett bord med smårätter dukat. Det var deras s.k. free-lunch. Där fanns bröd och sill, bruna bönor och stekt fläsk, korv etc. Efter ett par glas öl och en sådan lunch kunde man gå på bio, också det för fem cent. Där kunde man sitta några timmar och sova, om man gått vaktman på natten. Betalade man tio cent fick man sitta ännu bättre.

Nå, allt var ju inte lika bra. Skojare fanns där då som nu och jag gjorde där en erfarenhet, som sedan var med mig till nytta under hela min tid till sjöss. Det var en nyttig läxa. Den gjorde mig försiktig i allt mitt handlande.

Och ändå var det endast ett hattköp. Då jag gick ombord på Isolda, hade jag endast min f.d. skolmössa och så en keps att använda i arbetet. Nu tyckte jag, att nu var jag ju vuxen, nu måste jag ha en hatt. In alltså i en herrekiperingsaffär – alltför fint namn – naturligtvis nere i hamnkvarteren i närheten av Battery Park. Jag köpte en fin, mjuk hatt, svart, och kände mig både vuxen och välklädd. Men när ett par veckor gått, var det hål på hatten där fram och de fem dollar jag betalat alltså tillspillo. Då svor jag en dyr ed att aldrig mer skulle jag låta lura mig, om jag kunde hjälpa det. Men så kom jag också hem efter tre år utan sådana souvenirer sjömän brukar föra hem. Det enda jag hade var vad jag köpt i Rabat. Det blev heller aldrig sedan under mina aderton år som sjöman några souvenirköp.

Efter utlossning dockade vi för bottenmålning – det hade nu gått fem månader sedan vi bottenmålat sist – och lastade därefter en styckegodslast för Buenos Aires. Det blev en sensationsfri resa på nära tre månader med mycket vackert väder, om jag bortser från några pamperos utanför Laplata floden. Dagarna förflöt som alltid på ett segelfartyg med underhållsarbeten i riggen, skrapning och målning och segelsömnad. Och på frivakterna fiske när fisk fanns i närheten.

Redan i Venezuela hade jag börjat lära mig spanska. Mitt intresse hade väckts. Kapten Ahlgren, som själv talade flytande spanska, uppmuntrade mig på allt sätt, lånade mig både en lärobok och spanska böcker. Frivakterna var ju inte långa och större delen upptogs av sovande, men några stunder blev det alltid. En sysselsättning som blev till mycket nytta och nöje de kommande åren och även långt in i framtiden.