Rabat var vid den tiden en liten typisk arabstad, dock med ett kraftigt inslag av fransmän. Det var badort och tydligen också rekreationsort för franska officerare på permission från fronterna. Men även om fransmännen var talrika, var det dock morerna, som satte sin prägel på staden och dess liv. Det var därför naturligtvis en enastående upplevelse att gå i land, att promenera på basarernas gata, se på alla de öppna handverksbodarna, där hela familjer arbetade samman. Där vävdes och broderades, skomakare sydde de typiska arabiska tofflorna i getskinn, handväskor, kuddar, plånböcker och portmonnäer syddes i get- och fårskinn, skinnberedare hängde sina garvade skinn, kopparslagare och gelbgjutare smidde, formade och graverade för hand sina brickor och alla de tusen och en småsaker man kan tänka sig gjorda i mässing. Med hammarslagen och hantverkarnas utropande av sina varor blandade sig ljudet av åsnedrivarnas rop och barnens skrik och vid bönetimmen de entoniga, sjungande ropen från moskéernas torn.

Över det hela vilade en obeskrivlig lukt av får och getter, av åsnor och hundar och inte minst den äckliga luften från stånden, där de sålde sina på glöd stekta små korvar av fårkött och kokning av någonting liknande doughnuts i fårtalg.

Denna basar gata låg närmast den staden omgivande ringmuren, genom vilken små portar ledde ut i det fria. Fritt och öppet var det också nere vid hamnen, där vi brukade gå iland vid en pontonbrygga, vid vilken också roddare erbjöd sina tjänster att ro ut till ankrade fartyg eller till andra sidan floden.

Som alla andra städer hade naturligtvis även Rabat ett centrum med ett torg. Där var bebyggelsen mera europeisk och franska kaféer och restauranger var det gott om.

På dessa kaféer och ”bättre” ställen grundlades den motvilja mot morer, araber överhuvudtaget, som jag aldrig kan komma ifrån. Här promenerade det förmögna morerna i sina fotsida klädnader, tjocka, blekfeta och tydligen homosexuella allesamman. Vi pojkar var naturligtvis ett begärligt byte. Erbjudanden fick vi till höger och vänster, gick vi in på ett kafé för att få en kopp kaffe var snart någon blekfet arab där och erbjöd sig betala. På gatorna förföljdes vi på samma sätt som flickorna på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Det var endast i arbetar- och basarkvarteren vi fick vara i fred, så vida inte någon eller några följt efter oss från centrum. När vi på kvällen skulle gå ombord stack vi därför alltid ut på den mörka vägen utanför stadsmuren, påskyndande våra steg och med slidkniven dragen, färdig att använda.

Även om Rabat var mycket intressant är frågan om inte Sale, den judiska staden på andra sidan floden, var mera fantasieggande.

Där härskade, som vi tyckte, rena medeltiden. Där bodde endast judar, där såg man de kända, gammaldags typerna med stora svarta skägg, ynglingar med det typiska korkskruvslockarna. Där var tyst och stilla, inga entoniga sånger, inga skrikande hantverkare, alla svartklädda. Det var dystert och verkade otroligt fattigt.

Här i Rabat gjorde vi vår första bekantskap med sydfrukter i stor skala. Sådant, som man hemma endast fått smaka vid högtidliga tillfällen, köpte vi här i massor och åt, åt så vi storknade. Det var fikon, dadlar och russin och allt köpte vi för en spottstyver i 20 kg-förpackningar. Här smakade jag också min första tomat. Av utseendet att döma skulle det vara en härlig frukt, men jag gjorde aldrig om försöket.