Skonaren Isolda

Så gick vi då till sjöss. Snabbt söderöver i en fin nw-bris, tills vi nådde passadvinden. Där skiftades till de s.k. passadseglen, gamla, slitna segel, som inte längre skulle kunna tåla en storm. De första sju dagarna var jag sjösjuk, en sedan blev livet paradisiskt. Fin no-lig bris av samma styrka dag ut och dag in. Stjärnklara nätter, soliga dagar, inga oljekläder mer. Segelsömnad, målning, riggarbeten. Den ena dagen den andra lik. Det var en ny och underbar upplevelse. Sommar i januari. Efter trettio dagar siktade vi Barbados och för en förlig vind bar det in i Karibiska Havet. Då vi en morgon passerade St. Louis, diskuterades skepparn med styrman möjligheten att nå Curacao före solnedgången. Svaret blev tydligen ja, så vi fortsatte. Men nej, vi kom en halvtimme försent, ingen lots, och så blev det att lova upp och försöka hålla positionen. Det gick inte, strömmen satte oss västvart och när dagen grydde, var vi långt väster om inloppet. Alla försök att kryssa oss tillbaka var fåfänga och på e.m. beslöt skepparn att segla ner till La Vela de Coro på Venezuelas nordkust och att därifrån ta postskutan till Curacao för att hos mäklarn få orderna, om där fanns några. Vi blev liggande till ankars någon vecka utanför den lilla fiskarbyn, vi badade och seglade, strövade i landskapet och såg på tuppfäktningar.

Så kom budet, inga order fanns och kapten Ahlgren slöt därför själv en resa Maracaibo – New York med divi-divi. Så blev det att segla till Maracaibo och börja lastningen. Varmt! 35 - 40º om dagarna och endast obetydligt mindre om nätterna. Vi fick lasta själva, stuva säckarna och stampa till så gott det gick Eftersom divi-divi var en färgbark, som vid beröring med vatten gav en mörk blåviolett färg, blev vi i svettningen strimmigt blåvioletta och samma färgton fick också alla arbetskläder. Kocken kokade te åt oss hela dagarna, det var det enda som läskade. Så åt vi förstås apelsiner, de fina gröna sydamerikanska apelsinerna, som kostade bara en franc för hundra. Bananer kostade heller inget, trettiofem centimos för en stock. Det blev mycket fruktdiet. Här gjorde jag också min första bekantskap med sötpotatis. Som jag varken då eller senare kunnat fördra. Vanlig potatis fanns knappast och var för övrigt så dyr att det inte kunde komma ifråga annat än på söndagar. Ersättningen blev sötpotatis och stekta bananer.