Kvinnornas historia är en viktig del i granitindustriepokens historia, men oftast utan fysiska spår. Få kvinnor är omnämnda överlag, bevarade varken i arkiv eller upptagna i historieskrivningen. Inom historieskrivningen är namngivna personer och företeelser viktiga tidsdokument. Inte minst kvinnor eftersom de annars har svårt att synas i en tid och en industri som var tydligt mansdominerad.

I och med att den bohuslänska granitindustrin ökar markant under slutet av 1800-talet drar den, precis som alla andra industrier, till sig arbetskraft. Det genererar i sin tur arbetarbostäder, egenbyggda hus och rumsuthyrning i befintliga torp och gårdar. Stenhuggare och deras familjer bosätter sig kring stenbrotten och samhällen bildas.

Med den ena vuxna ute på lönearbete alla dygnets vakna timmar fick husmodern omsätta inkomna kronor till logi, mat och värme för hela familjen, och utöver det finna andra lösningar för att få ihop till det som behövdes när pengarna inte räckte till. Kvinnornas arbete sträckte sig även utanför hemmets väggar. På flera håll hade kvinnor, inte sällan stenhuggaränkor, inkomstkälla i mat och logi åt stenhuggare som saknade eget boende och hemmafru på orten. I de flesta stenhuggarsamhällen startas även annan service upp, som affärer, pensionat, bagerier och så vidare som kunde ge lönearbete.

Familjens kläder behövde oftast sys själv. Att hushålla med kläder och tillverka eget och laga var en stor arbetsinsats. När barnaskaran var stor och pengarna för få kunde det leda till att barnen fick dela på kläder och skor. Arbetslag och gemensamma arbetsplatser för bakning, tvätt, barnpassning och -bespisning fanns på flera orter. Ofta kopplade till Folkets Hus, eller i vissa fall till det egna hemmet när gemensamhetsutrymmen saknades.