När diskussionerna om att bygga ett missionshus i Västerplan startade började även insamlingarna. Det har berättats att vid bröllopet mellan Klas Broman och Stina Persson från Medelplana år 1874 då gjordes den första insamlingen. Beloppet blev 2:34 och blev grundplåten till missionshuset. Klas Broman var styrelseledamot i missonsföreningen som bildades år 1875.

År 1877 uppfördes Västerplana missionshus till en kostnad av omkring 7 000 kronor, förutom allt arbete och byggnadsmaterial som skänktes och som inte blivit bokfört. Grunden var uppförd i naursten, stomme av trä utvändigt klädd med stående locklistpanel och taket klätt med tegel. 

År 1880 fanns 384 invånare i Västerplana by och missonshuset kunde i sitt dåvarande skick rymma omkring 400 personer. Missionshuset i Västerplana kunde erbjuda alla bybor en sittplats, men detta var inte tanken. Att det blev så stort förklarades av att det då inte fanns någon sådan samlingssal mer på hela Kinnekulle och platsen blev ett centrum för troende från Kinnekulle och dess närhet.  Kyrksalen hade läktare på tre sidor. Mötena var välbesökta och trots att det inte fanns någon eldstad i den stora salen var det ändå varmt även om det var vinter ute. 

Att bygga ett hus med frivilliga bidrag på 7 000 kronor var säkert då ett djärvt företag. Man får betänka att de flesta medlemmarna var fattiga. 

På andra våningen fanns en lägenhet där bland andra vaktmästare Amandus Eriksson och hans dotter Ebba bodde i början av 1900-talet. Ebba var vacker och hennes hy var mjuk och ren som en persika och detta var hon väl medveten om. Hon brukade säga: "Mamma torkade mi alltid med disktrasan".

Kommunalstämmorna hölls i småskolan, men vid den tiden då skolan skulle byggas om flyttades stämman till Missionshuset i Västerplana. Vid en av stämmorna i Missionshuset sa Bengta Johan ”fatel” och blev då tillsagd av Amandus Eriksson ”Tänk på att du är i Guds hus”.

Huset användes till flera syften, i Västerplana saknades en småskola även om den obligatoriska folkskolestadgan funnits sedan 1842. Missionshuset fick användas till småskoleundervisning och en av lärarinnorna var Amanda Svensson. 

Protokollen från denna tid visar också att det var bekymmersamt ifråga om ekonomin i församlingen. Missionshuset stod också under åtskilliga år knappast mer än halvfärdigt. År 1902 efterskänktes dock den sista skulden och missionsföreningen kunde glädja sig åt att vara skuldfri.