Det sprängda uppluckrade berget grävdes ur skifferbrottet. De grövsta orstensblocken sorterades ut med grävskopor och lastades på specialvagnar som tog 2 kvm och transporterades till ett grovkrossverk. Orstenen avskiljdes genom manuell utgallrig, skiffern gick sedan till finkrossverken, där den krossas till en liten storlek och samlas i silos. Skifferaskan transporterades sedan på gummitransportband till asktippen.

Oljegaserna leddes till kylverk som bestod av två olika kylsystem i vilka gasen först långsamt kyldes till 70 grader C och därefter ner till 25 grader C sedan togs den kondenserbara delen ut som olja och vatten. Den oljegas som inte var kondenserbar fördes till svavelverket, där svavel av hög renhet utvanns ur desamma. Resterande gas förds bort och förbrändes, i avvaktan på bättre utnyttjande ur ångpannor. Ångpannorna är insatta i de kanaler, som från retortugnarna ledda rökgaserna till skorstenarna. Ångalsringen skedde alltså med både värmen i de rökgaser som kom från ugnarna, ungefär som den värme som erhölls vid förbränningen av den svavelrenande destillationsgasen.

Den producerade ångan av 25 kgjcm 2 tryck användes först för att i en ångturbindgenerator alstra all den elektriska energi som gick åt för driften av oljeverket. Den avloppsånga som kom från turbinen på 3 kgjcm 2 leddes till svavelverket. 

Hela anläggningen var i största mån mekaniserad. Maskiner och transportband användes, detta innebar att behovet av manuell arbetskraft var minimalt. I beredskapstiderna som då var hade detta stor betydelse, många män var inkallade, arbetskraftsreserven var liten och det var svårt att rekrytera personal till denna då viktiga verksamhet.