Flottans Oljeskifferverk i Kinne-Kleva

Redan på 1800-talet började oljeberoendet växa fram i världen, ända fram till sekelskiftet 1900 användes nästa bara fotogen för belysning. Efterfrågan på eldningsolja, motorbränsle mm ökade snabbt. I Sverige fanns stora oljetillgångar i bergartne alunskiffer. Alunskiffern hade  tidigare använts som bränsle i kalkbränningen för framställning av alun, olja, gasbetong m.m. På bl.a. Kinnekulle fanns alunskiffer med hög oljehalt. 

Redan år 1873 bildades ett skifferoljebolag i syfte att undersöka skifferoljetillgångarna i Västergötland och Närke. Ett privat företag gjorde försök att framställa olja på 1890-talet i Gössäter som ligger vid Kinnekulles norra ände. Det var Lars W. Kylberg tillsammans med två bröder som anlade oljeverket i Gössäter. År 1875 bildades ett aktiebolag det dröjde innan tillverkningen kom igång,  år 1893 var produktionen upp i mer än 1000 liter per dag. Kvaliten på olja var usel och kunde bara användas för impregning av trä och bestrykning av takpapp. År 1894 var kapitalet slut, Kylberg lämnade verksamheten men tillverkningen fortsatte några år till. År 1899 köptes Gössäters Bruk av Hellekis Aktiebolag, syftet med köptet var att förhindra konkurrens av cementtillverkning i Gössäter. 

I samband med första världskriget var tillgången till olja begränsad och ojämn. När importen upphörde helt år 1917 medförde detta stora konsekvensker på hela samhället. En statlig utredning fastställde att en liknande situation aldrig skulle få uppstå. Skifferoljetillverkningen på Kinnekulle blev ett faktum och åter var det i Gössäter placeringen blev aktuell. AB Svenska Oljeindustrin och Kungl. Marinförvaltningen skrev ett avtal där det framkom att bränn- och smöroljor skulle levereras till krigsflottan. I och med detta avtal kom byggnationen igång 1918 det kom att anläggas nordöst om Kylbergs tidigare oljeverk. 70 000 ton alunskiffer skulle brytas årligen. Bygget kom att bli mycket försenat, flera strejker skedde. När så oljeimporten åter igång efter första världskriget upphörde möjlighetera till en lönsam drift, bolaget avvecklades 1920. Oljeverket blev aldrig färdig, än idag kan man se betongfundament, betongvalt och dammanläggningar. 

Flottans Oljeskifferverk i Kinne-Kleva

 Ingenjör och uppfinnare Sven V. Bergh f. 1885 - d. 1958

I Gössäter fanns en bergsingejör vid namnet Sven V. Bergh (1885-1958). Han var uppfinnare och bergsingenjör och till sin livsuppgift åttog han sig att utveckla en metod för att utvinna olja ur alunskiffern. Idén var att tillvarata hela värmeinnehållet i skiffern.  Bergh sökte statligt stöd vid två tillfällen för att pröva sina tankar med praktiska försök. Den första provanläggningen byggdes 1922 i en mindre skala på Klara-gasverk i Stockholm. Nästa försök gjordes i Kinne-Kleva och det visade sig bli fina resultat, kalkylerna höll och en större tillverkning skulle kunna bli lönsam.

På Kinnekulle nära Kinne-Kleva anlades ett mindre skifferoljeverk i industriell skala år 1924, syftet var att framställa olja ur alunskiffer enligt Bergs metod. Vid uppförandet fick ägaren, patron Olof Jönsson, hjälp av Statens manufakturlån med 200 000 kronor. Verket kom att drivas under olika perioder och den utvunna olja provades, resultatet var gott och fungerade bra på flottans fartyg. 

År 1932 beslöt Riksdagen att staten skulle köpa oljeverket och den egendom som denna låg på. Redan samma år verkställdes köpet av industrianläggningen och egendomen ställdes under Marinförvalningens ledning och fick nu namnet Flottans Skifferoljeverk. Oljeskifferverket drevs som försöksverksamhet, vid händelse av behov fanns möjlighet att bygga ut det i erforderlig skala. 

Egendomen hade en areal på ca 350 tunnland och omfattade förutom oljeverket även 10 st fältugnar och en gaseldad schaktugn för bränning av kalksten, samt ett litet jordruk. 
Arealen var 22 tunnland och mäktigheten ca IS meter. Fyndigheten beräknades innehålla 3,6 mil. ton kalksten och kunde lämna råmaterial för en medelstor cementfabrik. Den större delen av egendomen (240 tunnland) innehöll mäktiga skiffer- och orstenslager i dagen och bildade en orubbad konkoradnat lagerserie i anslutning till Kinnekulles övriga skifferförekomster. 

Marinförvaltningen drev försöksverket och under årens lopp och i den utsträckning som marknaden för jordbrukskalk medgivit. Den brännbara, högvärdiga gas som erhölls vid oljeframställningen såldes som bränsle till kalkschaktningen. Under åren 1934-39 har ur 48 650 ton destillerad skiffer tillverkats 1 520 ton olja för en medeltillverkningskostnad på 83 kr per ton. 

Olja prövades på flottans fartyg och har i utlandet utfördes såväl kräcknings- som hydreringsförsök med densamma. 

För oljeverkets drift behövdes ca 60 ton skiffer per dygn, dessa leverades till krossverket till ett överenskommet pris av Föreningen Andelskalk som även tillhandahöll person som behövdes för skötsel av kross- och oljverket samt askkörning, tillsammns ca 11 man.

För tillsyn av oljeverket anställde marinförvaltningen en förvaltare, som även övervakade och kontrollerade de arbetsprestationer som för marinförvaltingens räkning utfördes av Föreningen Andelskalk samt uppbar och redovisade hyror för utarrenderade arbetarbostäder.

I november 1939 fick marinförvaltningen 5,5 miljoner kronor för att bygga ett nytt stort oljeverk med ugnsanläggning av 28 st block, lika med försöksanläggingen. I april 1940 så snart snösmältningen inte var ett hinder sattes byggnationen igång av oljeverkets båda ugnshus med tillhörande silobyggnader och krossverk. Man byggde även bostäder för arbetarna och vattenledning från Vänern med pumpanlägging och reservoar. När förhållandena medgavs började man murning av skorstenar och rökkanaler, ugnsblockens uppmurning och montering.

I maj samma år fick marinförvaltnigen ett tilläggsanslag på 2,2 millioner kronor, dessa var avsedda för komplettering av oljverket med en anläggning för utvinning av svavel ur destillationsgasen, kombinerad med ångkraftcentral. I juli skrevs ett kontrakt med tyska Bamag-Meguin som skulle uppföra svavelutvinningsanläggningen. Allt material till anlägging skulle tillverkas och levereras av svenska verkstäder med undantag för viss apparut och instrumentering som måste levereras från Tyskland. 

I januari 1941 fick marinförvaltningben ytterligare ett tilläggsanslag på 1,4 millioner kronor för att täcka de prishöjningar som uppstått under kristiden. 

Vintern 1940-41 som var ovanligt kall, kom att påverka vissa arbeten. Så snart väderleken medgav gjordes besiktningsprov och det första ugnsblocket för skifferdestillation igång den 15 maj 1941. Därefter kom ytterligae 6 st ugnsblock att sättas i drift. Alla ungsblock kördes i provdrift under en månad, det gjordes vissa justeringar och successivt sattes hela anläggning igång.