För den åkande personalen, det vill säga lokförare, lokeldare, konduktörer m.fl. fanns på olika järnvägsstationer överliggningsrum. På grund av tjänstgöringsschema som
omöjliggjorde övernattning i hemmet var detta en nödvändighet. Överliggningsrummen var oftas järnvägens egna, men en del hyrdes också av privatpersoner. Standarden var varierande och en del rum hade varken vatten och avlopp inne, varför det ofta i ett hörn stod ett ställ med handfat, vattenspann och slaskspann. Värmekällan på enstaka ställen bestod av en järnspis, kamin eller kakelugn, varför värmen kunde variera ganska mycket.

Mycket sällan låg i man i enkelrum, utan man fick ligga 2-3 stycken i samma rum,
vilket kunde ha sina poänger ibland. Innan tryckluftsbromsen kom, så fick ju tågen
bromsas av bromsare och då kunde det vara upp till 4-5 man i samma rum.
På 1950-talet blev det bättre, ty då fick man enkelrum med varmt och kallt vatten,
WC och dusch osv.

Överliggningsrummen låg oftast intill lokstallar och bangårdar, varför det kunde
hända att det blev dåligt med sömnen ibland. Städningen utfördes av anställda
städerskor som såg till att rummen blev bäddade och rena till nästa som kom.