Frigga Carlberg genomförde under rösträttskampen flera agitationsresor runt om i landet. Att vara resetalare var i början av 1900-talet fyllt av strapatser och överraskningar. Ett enormt folkbildningsarbete utfördes då pionjärerna samlade kvinnor och män för att tala för kvinnors rätt till likvärdigt medborgarskap. I ett brev till ordförande i LKPR Signe Bergman ger Frigga Carlberg några glimtar från en agitationsresa i Bohuslän inför valet hösten 1911. Hon gav sig av utan att veta var hon skulle kunna tala – det liberala partiets ombudsmän var avogt inställda men Frigga Carlberg slog följe med en resande predikant. När hon väl fick tala möttes hon av intresse och sympati och det gav henne kraft att fortsätta.

Ur brev till Signe Bergmann, ordförande i LKPR, Riksarkivet, Signe Bergmans samling 2, Brev från Frigga Carlberg till Signe Bergman

På tåget Strömstad – Göteborg 9.8 1911

 Kära Signe!

Jag måste ge dig en liten skildring av min agitationsresa i Bohuslän. Den har varit så gränslöst rolig att jag sörjer över att inte få fortsätta till Krokstrand i.st.f. att resa hem.

När jag inte fick svar på mina brev till valkretsarnas ombudsmän, så reste jag ändå och haffade resetalaren A.P. Larsson i Rabbaldshede och sedan ha vi troget kamperat ihop, utom en avstickare till Vänersborg, där predikade jag tillsammans med Danielsson i Magna och dr Berg och fick en resolution antagen av mötet på 800 personer. Danielsson i Magna är de frisinnades kandidat och han talade om kvinnans politiska rösträtt i många långa och vackra och konstiga ord. […] Jag har blivit välkommen överallt både av mötesanordnarna och av publiken. Det är bara ombudsmännen som är otrevliga. Ingrid Bergins hade fått svar från en att han fruktade för de frisinnades sak skulle taga skada av samarbetet med kvinnorna. Det ser nästan ut som om valkretsombuden fått order härom från högkvarteret som tydligen är i okunnighet om stämningen bland allmänheten. De tro tydligen att vår fråga är opopulär och det är inte sant.

Igår hade jag en het dag. Först seglade "brodern Larsson" (verkar knepig bondmissionär) till Rossö och höll ett friluftsmöte för bönder och fiskare, män, kvinnor och barn t.o.m. dibarn. Kl. 1/2 9 hade vi ett diskussionsmöte i Strömstad där en unghinke av Kjelléntypen – en länsjägmästare Beer uppträdde som opponent. Något fräckare, råare och slyngelaktigare har jag aldrig sett. Han bör passa till Lindmans efterträdare, anmärkte Larsson, som var mycket bra och rolig i debatten, då vi skildes åt vid mötets slut kl. 1 i natt. Kl. 6 satt jag på tåget och hör nu herr Beer i kupén bredvid skryta med sina bravader. Det var ganska roligt att då kan han påstå att om kvinnorna finge pol. rösträtt så skulle endast socialistkvinnor och sysslolösa damer – med en bugning åt mig – begagna den men visst inte våra hederliga och präktiga bondhustrur och fiskarhustrur, få citera vad just ett par av dessa samma hustrur yttrat samma dag å Rossö: ”Vi måste ha rösträtt, annars bli vi aldrig kvitt rusdryckseländet."

Litet äventyrlig har färden varit emellanåt. En natt låg jag i samma rum som en banvakt och hans familj. – Det var tre kilometer till gästgivaregården och ingen möjlighet att få skjuts. Jag trodde inte familjefadern var hemma, men så kom han klivande in i strumpfötterna vid 12-tiden. Och maten! En bit ettersalt fisk och ett par potatis på ett tefat och sås i en grepplös kaffekopp. Med en sån kost blir det förtjänst på dagtraktamentet. Under 5 dagar har jag talat på 7 platser. Brodern Larsson tog mig i sin famn vid avskedet.

 

Nu äro vi snart hemma – Hoppas du kan läsa vad jag skrivit på det skakande tåget.

Din

Frigga