Stenhuggeriets läge med hamn vid Vänern var avgörande för vart produkterna leverades. Under många årtionden skeppades det mesta av produktionen med båt till städer kring Vänern och vid Västkusten, samt under en period även till Danmark. Sjötransporterna kom med tiden att minska tillförmån för tåg och lastbil. Under de senare åren avtog försäljningen till de mer avlägsna orterna. 

Kalkstenstransporterna ner till hamnen gick på landsvägen. Spårvägen upp till täljstensbrotten lades ner efter några år. Fram till efterkrigstiden var det mest Råbäcks torpare som med häst och vagn svarade för den tunga stenkörning. Stenkörarna hann med tre eller fyra vändor per dag, de sista decennierna kördes stenen med lastbil. 

Under perioden 1890-1950 gjordes en stickprovsundersökning och den visar att:

40 procent av leveranserna gick till Göteborg, dessa minskade under senare åren. 
20 procent till Lidköping
Resterande procent gick till flera andra orter som Kristinehamn, Trollhättan Uddevalla, Malmö, Köpenhamn, Jönköping och Stockholm. Leveranserna av kalksten från Råbäck  till Stockholmsmarknaden var ringa. 

Det kom ca 200 beställningar varje år. Det var främst stenhuggerier och byggmästare och i mindre utsträckning industrier, godsförvaltningar offentliga byggnadsförvaltningar och privatpersoner. Till byggnadsföretagen på respektive ort levererade stenhuggerierna råbäcksstenen. John Ingelmans stenhuggeri i Göteborg var den största av Råbäcks kunder under alla år. Ingelmans var återförsäljare i Göteborgsområdet och förmedlade tidvis mer än halva produktionen under de tre deccennierna. 

Fram till 1920-talet var båttransporterna helt dominerande. Råbäck hade egna fartyg och en stor del av frakterna ombesörjde de. När sjön var frusen under vintern gick ett litet antal transporter med järnvägen. Det kunde då handla om bådskande leveranser eller frakter till orter utan hamn. Innan järnvägen öppnades 1897 mellan Kinnekulle - Lidköping gick transporterna från Gössäter eller Lidköping. Redan 1897 kunde man lasta vid Råbäcks station. 

I beställningar som kom under vintern var det inte ovanligt att köparen skrev att leverans kunde ske "vid första öppet vatten".

Transporterna med lastbil och tåg ökade, år 1930 var fördelningen mellan de olika transportsätten ungefär lika. Före 1950 kom båttransporterna att upphöra, minskningen gick snabbt. Ända in på 1950-talet gick en stor del av frakterna med järnväg och under andra världskriget med bensinransonering gick biltransporterna tillfälligt ner. 

Den största beställningen hos Råbäck av stenmaterial var troligtvis Lidköpings vattentorn, denna byggdes 1899-1902. Till vattentornet levererades 920 ton kalkstensmursten, 670 kvadratmeter nubbsten, solbänkar, lister, friser, valvsten samt finare stenhuggeriarbeten. Priset för leveranserna var 21 173 kronor och motsvarade en halv årsomsättning för stenhuggeriet. 
Ytterligare några större beställningar var till Bjertorps slott nordvästfasad (1911), om- och tillbyggnad av Lidköpings lasarett (928-29), nytt stationshus i Göteborg vid Västgötabanan (1932) och parkanläggningarna vid Rottneros (1948-50).

Till de större beställningarna levererades främst byggnadssten, som användes vid ny- och ombyggnder av bostadshus, affärshus, skolor, sjukhus, idustrier, villor m.m. Vissa beställningar var för stora, det hände då att flera stenhuggerier delade upp leveranserna sin t.ex. Bjertorps slottsbygge. Råbäck utförde även många legoarbeten åt Kinnekulles övriga stenhuggeriföretag.