Elektrolux - sista skiftet Elektrolux - sista skiftet

Vad kunde då de tidigare anställda och de arkivhandlingar som låg kvar i arkivet i fabrikens källare berätta? I arkivet fanns spår av fabrikens tidiga historia, bland annat ett närmast personligt fotoalbum med kommentarer, klipp från tidningar, tågbiljetter och andra minnesfragment, som den förste disponenten, platschefen Rune Årblad, hade samlat från det första året 1951 och cirka 10 år framåt. Här fanns också omfattande dokumentation, rapporter, fakturor och försäkringshandlingar som rörde den stora industribranden 1975.

Det var tydligt att de äldre medarbetarna som hade varit anställda under Årblads ledning hade en mer positiv bild av fabriken än de som hade kommit in senare.  Många av de äldre talade om en unik Mariestadsanda, en god stämning mellan personalen och ledningen, med en social närhet där disponenten kunde gå runt på fabriksgolvet och önska var och en god jul.

Elektrolux - sista skiftet Elektrolux - sista skiftet

Årblads tid präglades av utveckling och framgång och sammanföll med efterkrigstidens ekonomiska tillväxt, med den stora arbetskraftsinvandringen, med byggandet av miljonprogrammen, rivningsvågen och byggandet av goda bostäder åt alla, vilket inte bara inkluderade egna badrum, utan också kylskåp och frysar. Antalet producerade enheter ökade snabbt under de första åren - 1960 hade man producerat 100 000 frysboxar i Mariestad och man ökade hela tiden antalet anställda.

Samma år, 1951, som Electrolux övertog Gärdesverkens lokaler i Mariestad och började att bygga om och ut lokalerna, grundades också fackföreningsklubben IF Metall, avdelning 19. Årblad var som sagt populär, men man vittnar också om en dåtida disciplin på arbetsplatsen, om avsaknad av kafferaster ”smörgåsen åt jag på toaletten” och om en ibland livsfarlig arbetsmiljö med obekväma arbetsställningar, tunga lyft och dåliga säkerhetsrutiner.

 Trots disciplinen under Årblads ledning upplevde vissa en kaosartad vardag där anställda kom och gick. Under 1960-talet lockade man framgångsrikt arbetare från bland annat Finland och Danmark. Den stora och snabba invandringen ledde till en bostadsbrist i Mariestad och Electrolux tvingades att inhysa de manliga nyanställda i baracker, som ställdes upp på det som idag är parkeringsplatsen framför fabriken. På morgnarna gick arbetsledarna ut och väckte de sovande med frågan om de ville arbeta idag. ”De var tacksamma sen när de fick lönen”.

Elektrolux - sista skiftet

Det var alltså många som anställdes snabbt och också många som lika snabbt avvek från fabriken. Det fanns gott om jobb och man behövde inte vara lojal eller ens skötsam. Anställda vid personalavdelningens gav sig ut för att leta reda på de försvunna, för att försöka förmå dem att komma tillbaka till arbetet. ”Om det var en fin dag letade vi efter dem på badstränderna. De satt kanske och fiskade vi ån”. En annan berättar ”Det var många som sjukskrev sig, så då hade vi folk som åkte ut och letade reda på dem. Vi åkte hem till dem som hade sjukanmält sig och ringde på för att se om de verkligen var sjuka. Det var inte lätt att hålla reda på alla ”.