Typograf

Vägen till att bli typograf innebar en lärlingstid varvat med praktik och teori. Handledare följde lärlingen under de 5 år som gällde. På Affärstryckeriet Lidköpings stannade Bengt i tre år. Bengt kom sedan att få en förfrågan om han ville komma och arbeta på Skaraborgs Läns Tidning i Skara. Vem som rekommenderade Bengt till tidningen minns han inte. Efter anställningsintervjun med Erik Dahlberg kom de överens om att Bengt skulle börja på tidningen. Han hade två år kvar kvar av den totala lärlingstiden till typograf och dessa kom han att göra vid tidningstryckeriet (det fanns två typer av tryckerier, civiltryckeri och tidningstryckeri). Efter fyra år av de totalt fem åren som lärling fick han lära sig att sätta på sättmaskinen. I lärlingstiden ingick även tryckning och bokbinderi.

Skaraborgs Läns Tidning låg på Klostergatan 7 i Skara. På andra sidan gatan låg då Wera-Magasinet. I denna butik arbetade Inger, som senare kom att bli Bengts fru och livskamrat. Inger började arbeta i butiken när hon var 15 år och hon älskade sitt arbete. År 1951 blev det bröllop, efter några år föddes en dotter och några år senare föddes en son. Inger fortsatte att arbeta deltid när dottern kommit till världen, men när familjen utökats till fyra blev det hemarbete på heltid. Familjen bodde på flera olika platser i Skara fram till 1965. Då gick flyttlasset till den nybyggda villan på Kammakaregatan där de fortfarande bor.  

Arbetet som typograf var mycket skapande, det var detta som gjorde att Bengt trivdes så bra med sitt yrke. När en broschyr skulle göras gjordes ett utkast i naturlig storlek med alla sidor. Val av teckensnitt och teckenstorlek gjordes. Punkter är enheten för att mäta storleksgraden på typsnitten. Sedan skapades varje sida med blyertspenna. Ett provexemplar gjordes och visades för beställaren. När layouten var gjord sattes blytyperna och bilderna inför tryckning i en form.

Typograferna/sättarna plockade blytyperna och satte den i en sätthake, när denna blev full flyttades de till ett sättskepp som bildade en rad. Det fanns flera stilsorter (typsnitt) och varje regal (de lådor/möbler som sättarna arbete vid) kunde ha sin speciella stil. En rutinerad typograf tittade aldrig i lådorna där blytyperna låg, händerna plockade, men blicken var på sätthaken och sättskeppet tills raden var klar.

Då textsidorna förr sattes för hand, användes typer med spegelvända teckenavgjutningar, ungefär som stämplar, dessa sammanfogades för att bilda ord och meningar. Typerna var i bly och när de var satta, färgades de med tryckfärg för att sedan tryckas mot papper för att sedan ge ett avtryck. De tryckbara typerna göts från matriser. Några verktyg som typografen använde dagligen var sätthake, typometer, korrigeringstång, ålspets m.m. men det var framförallt händerna och ögonen som var de viktigaste redskapen. Att arbeta som typograf innebar att alla typer och texter lästes spegelvänt.

När gjutformarna kom ut från sättmaskinen var dessa glödheta, det hände ofta att man var för snabb med händerna på formarna och man brände sig rejält.

Vid denna tid användes rotationstryckning, det innebar tryckning på papper i form av rulle. Trycket gjordes på papp som var blött och typerna trycktes ner i pappen och det blev en gjutform i bly som det sedan trycktes mot.