På 1800-talet upphörde skråväsendet i Sverige. Den första stora reformen kom år 1846 med fabriks- och hantverksförordningen, följdes år 1864 av handels-, fabriks och hantverksordningen. I denna fastslogs fullständig näringsfrihet. Skråtvånget hade redan tidigare luckrats upp. 

På 1790-talet hade lanthantverkarna fått dispenser från att tillhöra städernas skrån. Detta genomdrevs för att man ville ha lanthantverkare, som var servicemän för bönderna, allt för att öka lantbrukets effektivitet. 

På 1830-talet frigjordes vagnmakeriet från skråtvånget, man tyckte att skråtvånget var för hämmande då denna sammansatta tillverkning inte bara innefattade vagnmakare som gjorde själva träarbetet, utan även smeder, sadelmakare och målare. Dessa företag fordrade stora kapitalinsater att skrågesällerna som söket burksap, inte kunne uppbringa dessa.  År 1831 genomdrev kommerskollegium att åkdonstillverkningben skulle räknas in bland fabrikshanteringnarna. Dessa verkstäder förbehölls i kollegieförslag år 1836 åt städerna, men antalet tillåtna lanthantverk, de s.k. gärningsmannayrkena ökade. Mellan år 1820 till år 1855 ökade antalet hant verkare från 36% till 43% totalt. Av dessa utgjorde vagnmakarna 20% respektive 34% och kom på femte plats bland lanthantverken.