De allra första sportstugorna var sannolikt avsedda för hög- och medelinkomsttagare. Detta kan inte minst utläsas från tidiga typritningar där sängplats till tjänare eller jungfru kan finnas med. Tills vidare ansågs det att arbetarnas behov av natur skulle fyllas i koloniträdgårdarna inne i städerna. Den ekonomiska situationen började emellertid förbättras successivt för stora delar av befolkningen, vilket innebar att allt fler hade råd att bygga sig en sportstuga. En bit in på 1930-talet kom så byggandet av sportstugor igång på bred front kring landets större städer. Högre löner, förbättrade kommunikationer med buss och bil, och det stora intresset för friluftsliv var de viktigaste orsakerna till att fler och fler nu skaffade sportstuga.

Stugorna byggdes nära städerna eftersom man bara hade möjlighet att vistas där från lördag eftermiddag till söndag kväll. Det skulle vara möjligt att ta sig dit och hem inom rimlig tid med hjälp av cykel eller buss. Och det var just stadsborna som skaffade stugor. Den stora del av befolkningen som fortfarande bodde på landsbygden ansåg sig inte ha något ytterligare behov av naturupplevelser och frisk luft.

1910- och 20-talens sportstugor hade uppförts solitärt eller i blandad bebyggelse. Nu började stugorna istället byggas i renodlade fritidshusområden nära sjöar och hav, och med tillgång till stränder och strövområden. Antalet fritidshus ökade snabbt, inte minst från år 1938 då alla fick lagstadgad rätt till två veckors semester.

Den explosionsartade utbyggnaden ledde till tillsättandet av Fritidsutredningen år 1937. Man såg ett stort behov av att reglera byggnationen eftersom attraktiva sjötomter nu exploaterats ohämmat med sådan takt, att stora områden med naturskön mark nära vattendragen var på väg att göras otillgängliga för allmänheten. Man ansåg att samlingarna av sportstugor förfulade landskapet, och att byggnaderna dessutom ofta var av alltför dålig standard. Länsarkitekten Erik Friberger i Göteborg menade att sportstugeområdena ”…ohjälpligt spolierat stora delar av de för friluftslivet värdefullaste områden”. Utredningen ledde till att i stort sett alla större städer köpte upp markområden och skapade reservat för friluftsliv.

vänerstuga

I Västsverige var det i huvudsak bönder som sålde av eller arrenderade ut mark som sedan blev till fritidshusområden. Byggtakten var så intensiv att denna exploatering under en period blev till en lukrativ binäring för jordbrukarna. Tomterna styckades så att små byar av fritidshus skulle bildas. De bebyggdes i vissa fall med monteringsfärdiga sportstugor som valts ur en katalog, men många uppfördes genom självbyggeri. Stugorna hade få rum. Förutom den så kallade storstugan, så kunde ett eller par mindre rum förekomma, inredda till kök och sovrum. Stugan blev på så sätt enkel och billig att bygga och gick snabbt att värma upp.

Spisen hade en central funktion då den blev den naturliga samlingsplatsen inomhus, och ofta var det den enda värmekällan. Vid den här tiden hade i princip alla större byggföretag med stolthet en egen katalog med monteringsfärdiga sportstugor och bostadshus. Många av byggnaderna ritades i funkisstil, den nya stilen som hade introducerats i samband med Stockholmsutställningen år 1930. Många föredrog emellertid de mer traditionella stilarna och det tog tid innan funkisen slog igenom i de breda folklagren. Stockpanel och icke stängningsbara fönsterluckor var mycket populära, något som de funktionalistiska arkitekterna hade svårt att acceptera.