Arbete i Ishuset på 1940-talet

Den förste föreståndare på Björkö Ishus var Frans ”på slippen” eller ”Ljugarfrans” som han också kallades – en färgstark person som det fanns många historier om.

Fraktfartygen som levererade is hit och till andra ismagasin i skärgården var oftast engelskbyggda kuttrar av trä, för isoleringens skull. I järnfartyg hade isen smält för fort. Den is som kom från Norge var utrikes gods och skulle som allt annat förtullas. Innan fraktfartygen lade till i Björkö hamn fick de därför gå in till Kalvsund, för att klareras. Det hände att tullaren vid personalbrist också fick hjälpa till med lossningen. Då tjänade han en extra dagslön för fartygets ankomst.

När isen skulle lossas använde fartygen sin egen bom som fäste för vajern, som med en vinsch hissade upp isen till rännan som ledde in i ishuset. Vinschen drevs av en tändkulemotor på båten och kördes av en man. Två män stod nere i lastrummet och greppade tag i isblocken med en dubbel issax som satt i änden på vajern. Under transporten var blocken täckta av ett lager sågspån, som spolades av innan isen levererades.

Isverket Björkö
Vid hamnen på Björkö ligger Björkö Ishus - här med en fiskebåt utanför som väntar på att isa. Isröret genom vilket isen släpptes ner i fiskebåten sys på Ishusets norra gavel, gaveln närmast i bild. Foto i privat ägo.

På det nybyggda ishusets västra långsida fanns en dörr och från kajkanten och till dörren fanns en uppbyggd träränna. Vid kajkanten stod en man och halade in isblocken från båten med en ”gay”, som var fäst i hissvajern, och landade dessa på rännan. Där gled de tunga blocken från isbåtarna av egen kraft ner till golvet inne i ismagasinet. I ishuset arbetade 3 - 4 man med att stapla isblocken. Blocken som gled in staplades i ett nedersta lager på hela golvet inne i magasinet. Därefter påbörjade man nästa lager. Isblocken flyttades med en istång som drogs av en eller två man. När blocken skulle flyttas från ett lager till nästa användes en flyttbar träränna, en ”slisk”. När man lagt tre jämna lager över hela ytan, flyttades inloppsbanan åt sidan och man började bygga upp tre nya lager is.

Det kunde vara så mycket som 70 ton is som skulle staplas på en dag. Under sommaren kunde det bli ett par hundra ton på en vecka, som för hand staplades i magasinet. På 1940- och i början av 1950-talen hände det ibland att skolpojkar fick ledigt för att hjälpa till att dra in isen. Det var när det inte fanns tillräckligt med män för ändamålet. Flera Björköbor minns detta ännu från sin skoltid. Verktygen man använde var istänger och spett. Ibland på sommaren frös blocken fast i varandra. Då användes kilar för att få isär dem till hanterbart skick. Under somrarna kunde också Björkös tonåringar få sommarjobb i ismagasinet och många har arbetat där under åren som gått.

Några Björköbor och däribland också Frans ”på Slippen” fraktade is med egna båtar från de norska orterna Langesand och Breivik vid Oslofjorden till Björkö Ishus. Men det fanns många andra fartyg som var verksamma i denna trafik i kommunen, som galeasen Hawila. Fartyget byggdes speciellt för istransporter vid ett varv i Risör året 1935. Under mer än trettio års tid fraktade Hawila huvudsakligen stora isblock från Norge till ismagasinen på öarna i Öckerö kommun. Hawila har senare blivit känd för att under nära trettio års tid ha seglat som ett skolfartyg med Öckerö som hemmahamn.

Fiskebåtarna isades


När fiskebåtarna kom till ishuset för att isa, fick isblock släpas fram från översta lagret till iskrossen i norränden av ismagasinet. Det krävdes två man för detta arbete. För att tillverka is i användbart skick, högg man dem först i hanterbara bitar med spett innan de kunde passera iskrossen. 

Isen transporterades sedan från iskrossen inne i magasinet, via en ränna till nederdelen av ett Paternosterverk. Detta fanns i ishustornet och var en hissanordning med skopor på ett band runt två hjul, som transporterade isen en våning upp i ishustornet. Isen hissades upp och föll ur skoporna när dessa vände nedåt igen. Isen föll då ner på en ränna och gled ner till ett rör som var på samma våning. Där stod den som skötte isningen och mätte upp mängden is som skulle levereras till varje fiskebåt, efter beställningen som gjorts av båtens skeppare. Uppmätningen gjordes genom att med plåtar stänga och öppna ett utrymme i röret, som fungerade som hektolitermått. Efter att isen på så sätt mätts upp, så släpptes den ner i fiskebåten genom ett utloppsrör i tornet på ishuset norra gavel.

Det hände att en båt med is lossades på västra kajen, samtidigt som en annan fiskebåt isade på norra gaveln. Det var guldläge för de som arbetade i Ismagasinet, eftersom de slapp stapla isblock och samtidigt tjänade pengar både på lossning och isning. Isblocken togs då direkt från inkommande bana till iskrossen. Detta blev ett enklare jobb för ishusets anställda och de tjänade 5 öre per hektoliter - och 15 kronor per dag för att lossa ett fartyg. Vid ishuset sålde man också trälådor att lägga fisken i. Dessa lådor kom i tusental till Björkö med pråm.

Det var en mycket personalkrävande hantering att förse fiskebåtarna med tillräckliga mängder is. Både för att lossa is från fraktbåtar och för att ”isa” fiskebåtarna krävdes minst 4 - 5 man. När fiskebåtarna tog som mest is, behövde en båt isa ca 10 - 16 ton per resa.

Källa: Björkö Ishus, en utställning om ishuset  av Anna-Lena Helling, Björkö.