Bröd och potatis var den fasta grunden. Potatisen odlade alla själva i sina land. Brödet bakades hemma i de stora bakugnarna som kunde rymma 6-8 kakor åt gången och det bakades alltid i stora mängder av grovt rågmjöl. Kakorna hängdes på stänger i taket till torkning. Det blev ganska hårt, men man hade starka tänder och i värsta fall kunde de hårda kakorna blötas i bitar och doppas i det välsignade kaffet. Tänderna var ofta i gott skick då sötsaker inte ofta fanns på borden. 

Sillen var fattigmansmat, den var billig och den kunde förvaras någon tid. För at skaffa sill till så lågt pris som möjligt slog mans sig ihop om en tunna eller flera. Detta kallades att "buta en sellatönna". Sommartid när sillen gick till kunde det bli lite festligare med maten allt ibland. Många gånger var priset neri i 10 - 15 öre/kilo och då köptes många kilo av de barnrika familjerna. Sillen rensades och stektes om det fanns något fett annars kokades den. Det var inte bara kalasdagar för familjen utan även katterna fick kalasa på renset. 

Fläsk var ett värdefullt sovel till ombyte med sillen och detta skaffa man sig genom att föda upp en gris varje år, förutsättningarna var naturligtvis att man hade ett svinhus och det hade de flesta. Grismaten innehöll främst småpotatisen som plockades vid upptagningen samt något mjöl. Hos varje familj fanns en tunna där man samlade det lilla matavfall som blev. Diskvatten gick också till grisen. Grisen slaktades alltid på hösten, nötkött var sällsynt i hushållen. Det nödvändiga livsmedlet mjölk fick användas sparsamt av dem som inte hade själva. Den var billig, 7 - 8 öre/liter, men den skulle betalas med pengar vilka var sällsynta. Smör var inte heller vardagsmat. Kaffe och socker hörde till det mer nödvändiga och köptes i affär. 

Det var vanligt att de större ägarna till kalkgruvorna tog hem vissa varor som arbetarna sedan fick köpa. När de senare skulle hämta sin avlöning visade det sig ibland att de fått mer varor än vad lönen kunde täcka och kom då att stå i skuld till sin arbetsgivare.