Kalkbrytning på Halle-Hunneberg

Bilden visar en transport av säckar med kalk från Nygård till Lastebacken vid Göta älv. I bakgrunden Hunneberg och Nygård. Från Lastebacken gick många båtar med kalk till byggnationer i närliggande orter, men också ner till Göteborg. Här ser vi Gunnar Gustavsson, Adel Lundgren, Nils Berg och Viktor Sjöström hantera fyllda jutesäckar. Tidigare hade kalken levererats i trätunnor om 130 liter, men på 1900-talet användes säckar. Foto ur Västra Tunhems hembygdsdförenings samlingar. Fotograf okänd.

Under vinterhalvåret sprängde man i schaktet. Man sköt en ”schaktegång” om fyra famnar i fyrkant. I hörnen lämnade man pelare som bar upp diabastaket. Höjden i schaktet kunde variera upp mot fem meter och djupet upp mot trettio till fyrtio meter. Sprängmassorna tippades utanför i ”stenlia”.

Man borrade upp till meterdjupa hål. Hålen sprängdes ett och ett. De laddades med svartkrut  som fördes in i hålet med hjälp av en ”kopparsätta”, som var mjukare än järn och risken för gnistbildning därför mindre. Hålet proppades med papp och tätades med lera och sten. Innan tätningen gjorde man plats för ”tändaren” med en ”laddenål". Tändaren var en trästicka som smorts in med krut och försetts med en tre till fem centimeter lång hemmagjord svaveltråd som fungerade som stubin, så att man hann springa i skydd innan skottet gick.

Kalkbrytningen var riskfylld. På den tiden de sköt med krut, kunde det hända att skottet brann av när de laddade. Det finns lager med svavelkis i berget och då uppstod lätt gnistor som antände – då skedde olyckor. Många har blivit lemlästade, andra har mist synen. En gång ägde ett ras rum som kostade två arbetare livet.

Under sommarhalvåret gick man över till att bränna kalken i ugnarna. Dessa var byggda av diabassten, närmast ovala, med svagt utåt lutande innerväggar. Inre måttet var fem till åtta meter långa och tre till fem meter djupa med en ”dörr” av upplagd sten på nedsidan. De största ugnarna kunde ge upp till 700 hektoliter, 550 tunnor, kalk per bränning, men vanligtvis drygt 500 hektoliter. Man hann med tre eller fyra bränningar per säsong Kalkugnen kallades för ”omm” och den brända kalken  för ”lim” - engelskans oven och lime. 

Innan ugnen kunde fyllas måste skiffern och kalkstenen slås sönder i mindre bitar, skiffern ner till småbitar för att den skulle brinna ut fullständigt. Man började med att lägga en omgång tändved på ugnsbotten. Därefter lades varvsvis med skiffer och kalksten. De undre lagren var tunnare för att underlätta tändningen, medan de övre var upp till en meter tjocka. Det blev sju ”floker” med skiffer och sex med kalk. Då ugnen var fylld satte man igen dörröppningen med en ”stenmur”, med öppning för ett tänd- och draghål längst ner. Det kunde ta en hel dag innan skiffern tände. Skiffern brann inte med låga, den var som en glödande massa. Det var aldrig tyst i ugnen, det kunde smälla som bösskott. När skiffern tagit sig tog det ett par veckor innan ugnen var färdigbränd.

Rivningen var beroende av uppehållsväder. Vid regn sintrade kalk och rödfyr ihop. Rödfyren kärrades på tipp. Inte heller rivningen var ofarlig. Det berättas om tre dödsfall. I ett fall ramlade den uppbyggda ”dörren” över en man och två fick en outriven kant över sig inne i ugnen.

Den utrivna, nu vita, osläckta kalken levererades direkt till bonden eller kördes till älv eller järnväg för vidare transport. Det skulle dröja till 1800-talets mitt innan kalkning av jordarna kom att ske regelbundet. Det skedde dock tidigare i bygder med hämtningsavstånd. När första ommen var klar på våren annonserades i tidningen att kalk fanns att hämta. Det kunde stå 10-12 häståk i kö.

Det finns många berättelser om kalkhämtning från Hunneberg. En bonde hämtade kalk med häst och vagn. Under hemfärden råkade han ut för ett åskväder. För att rädda kalken körde han i sporrsträck. Kalken brände och svällde och fick knappast plats i bonaren på vagnen.

I övrigt levererades kalken i tunnor. Nygård hade egna båtar med vilka kalken forslades till långväga bestämmelseorter. Kalktunnan är tillverkad i ek, där fyra gedigna järnband håller samman tunnan och med järnringar för att lyfta den i samband med uppmätning. Tunnan är krönmärkt i botten och på ändvirket i tunnans överkant. Dess rymd är drygt 125 liter. Senare användes hektolitermått. En tunna, den bär årtalet 1848, och arbetsredskap finns numera i Västra Tunhems Hembygdsmuseum.