Kalkbrytningen torde ha börjat på Nygårds egendom. Den första uppgiften om brytning på Hunneberg är från 1754, då rådman Neuman bröt kalk på Nygård. 1763 hade grosshandlare Peter Bagge anlagt ett cement- och kalkbruk */ vid Brinkebergskulle för slussbygget. 1773 drev han kalkbruk vid Nygård. Sonen Peter Bagge utvecklade verksamheten, som byggde på produktionen från utarrenderade kalkbrott.

 */ Kalksten (kalciumkarbonat) - Ca O₃ - förbränns vid 1000° = osläckt kalk - CaO - (CO₂ till luften) - + H₂O = släckt kalk (kalciumhydroxid) - CaOH₂ - + H₂O + sand + CO₂ från luften = kalkbruk - CaCO₃.

Cement tillverkas av kalksten och lera eller andra kiselsyrerika material. Dessa krossas och bränns till knytnävstora klinkers, som sedan mals till ett fint pulver, varefter bl.a. flygaska tillsätts. Produktionen är ytterst energikrävande. Cementbruk – cement, sand och vatten, betong – cementbruk + ballast/singel.

Till en början brändes kalkugnen med ved, vilket var ett stort problem på en skoglös slätt och med sinande skogar på bergen. På 1790-talet upptäckte man att alunskiffer, som följt med in i kalkugnen, brann. Den kol och olja som ingick i alunskiffern höll så hög halt att skiffern kunde ersätta det mesta av veden när man endast använde den att tända alunskiffern med. 

I början på 1800-talet var produktionen vid Nygård 2000 tunnor (130 l) årligen. Varje bränning gav upp till 500 - 600 tunnor i de största ugnarna. Med tre till fyra bränningar per år producerade en enda ugn  upp till 2000 tunnor. Även om produktionen till en början var lägre kan man uppskatta att endast ett fåtal ugnar var igång samtidigt.

Hunnebergs revir beräknar 1870 en produktion om tio tusen tunnor inom Tunhems socken. I slutet av 1800-talet var produktionen totalt över 100 000 tunnor per år. Enbart vid Nygård arbetade då mellan 60 och 70 man, varför totalt troligen ett par hundra man var sysselsatta under epokens höjdpunkt. Under 1930-talet tog Nygård ut 500-600 tunnor kalk för eget behov i jordbruket. Kalken levererades osläckt. En stor del av produktionen levererades med båt. 1810 passerades slussarna i Trollhättan av fartyg med 7000 tunnor kalk. Verksamheten vid Nygård upphörde 1940.

I slutet av 1700-talet kom även brytning igång vid Mossebo på Hunnebergs nordostsida. Kring 1820 brändes här årligen 1500 till 2000 tunnor. Brytningen upphörde 1911, med en kortare omstart på 1930-talet. Kalk brändes även vid Tunhems prästgård, vid Hols by och vid Fristorp Bryngelsgården. På prästgårdsmarken fanns åtta ugnar. Den kalken var främst avsedd att höja skördarnas avkastning. När Gärdhems nya kyrka skulle byggas erbjöd kyrkoherde Ljungström kalk för 1 krona och 38 öre per tunna.

Kalken användes i första hand som jordbrukskalk, men även till slussbyggen i Trollhättan och andra byggnationer. Vid cementframställning i Vargön 1840 blandades kalksten med mald, bränd alunskiffer - rödfyr. ”Cement tillverkades av Hunnebergs svartskiffer (rödfyr), som bränns, stöts, mals och siktas”. Kalkstenen hämtades billigare från Kinnekulle, drygt 70 kilometer, med häst- och oxforor. På bergen ingår rödfyren numera i naturreservat och är skyddad från exploatering, men på andra håll mal man ner den till beläggning på tennis- och löparbanor,

Kalkbrytningen var en betydelsefull inkomstkälla. Jägmästare Cnattingius på Hunnebergs revir skriver 1870: ”Många människor i orten hafva ingen annan inkomst än den som arbetet uti kalkbrott lemnar”. Flogets by vid Nygård byggdes upp av kalkarbetare som funnit fast arbete i kalkbrotten. De arbetade år efter år i samma schakter och ugnar som man betraktade som ”sina”.