Ungarna i stan hade liksom en hemlig överenskommelse vad gällde denna plats på Oxbacksgatan 2. Här snattade man aldrig någon frukt, spelade aldrig ”hartsfiol”, genade aldrig på kvällarna. Hela denna plats var liksom ”tabu-belagd”, och det berodde inte på att man blev lovad stryk, om man gjorde ofog, nej, det berodde helt enkelt på
att här blev man förstådd. Här fick man sina skrubbade knän ombundna och tröst när större lekkamrater gett en omgång. Även när vuxna varit litet väl hårdhänta efter att ha fångat in en efter en ”raid” i deras trädgård.

- Ni har väl själva varit barn, var Huldas stående replik och så knyckte hon på
nacken, vände och gick med ungarna i ”kölvattnet”, oftast görande grimaser och
andra tecken för att visa på att ungarna blivit orättvist behandlade. 
När barnbarnen kom från Stockholm var det fest i trädgården. Då flödade snacket från Söders höjder och vilka upptåg dessa kunde hitta på. Men när det gränsade till urartning, då tyglade Hulda ungarna med fast men mild hand. Som belöning bullade hon då upp på stenbordet de ljuvligaste läckerheter, ingefärspäron med vispgrädde, kanderade äpplen, karameller, hemmagjord jordgubbssaft.