Skomakeriyrket i Sverige var starkt influerat av Tyskland, därför har många benämningar och arbetssätt och verktyg tyskinspirerade namn. I de mindre skomakariverkstäderna arbetade ofta skomakaren ensam, till sin hjälp hade han sina verktyg som var viktiga för att han skulle kunna utföra sitt hantverk. Verktyg som skomkaren använde var pryl, syl, kniptång, hammare, spannrem, becktråd, puts, putträ, tillskärarbräde, läster och stövelblock m.m. 

I de tidigare lokalerna som skomakarna använde fanns en mycket enkel utrustning. Att det fanns ett bra ljus, tillgång till vatten och blötbalja där lädret blöttes, en pall, ett bord och verktyg var A och O. Verktyg som användes var: läster i flera storlekar som man byggde upp skon på, skinn, trådar, sulor, tillskärningsverktyg m.m. Tillskärningen, det vill säga när man skar ut skinnet till skon var det viktigaste momentet. Ju fler skor man kunde få ut från ett skinn, desto mer pengar sparade man. De olika delarna av skinnet är olika bra till olika storlekar av skor. När man syr en sko kallas detta för nåtling. När skinnet spänns över lästen och fästs vid sulan kallas det för pinning. Det är viktigt att det inte blir några bucklor i skinnet och att det är väl sträckt.