De flesta kvarvarande av Stridberg och Biörcks byggnader anses vara av kulturhistoriskt värde och intresse. De kan utvecklas till lokaler för handel, kontor och service, men hur och i vilken utsträckning kommer att bero på om man kan hitta finansiering för att restaurera och i vissa fall också sanera. Marken runt den forna industrin är förorenad och förmodligen måste delar av den schaktas bort.
− Historien måste bevaras, man vill ju inte att det förfaller, säger John.

− Det är ju stoltheten. Man vill att fler ska få uppleva den här miljön. Bara den sågaxeln som gick genom hela byggnaden med en jättemotor i ena änden och en axel genom hela lokalen. För att stänga av den fick gubben som skötte det slå till den med en träskruv, det fanns ingen av -och på-knapp precis.

– Eller plåtskrapet. Det var en slipsten på en dryg meter i diameter. Där stod en gubbe med förkläde och benskydd i plåt och slipade båtskrapor med hjälp av sin kroppstyngd. Allt hängde på individers enskilda yrkeskunskaper, berättar Pelle.

− Det var Stridsbergs hela filosofi. Skickligt yrkesfolk var grunden i att göra de fina grejer man gjorde. Så förutom kamratskapet handlar det mycket om stoltheten i vad vi gjorde här. Roligt om man kunde bevara detta, det tycker vi.

− Men sedan fanns inte pengar att modernisera. Och sedan kom japaner och finnar och inget fick kosta, säger John.

 – Men det är mycket skit i backen här, slagg och olja. Oljan bara rann ut, den kostade ingenting, berättar Freddie.

– Vi som är födda på 40-talet har ju upplevt en otrolig förändring. Från bondesamhället till datorsamhället. Det är kusligt och det tar bort mycket arbete, konstaterar Pelle. 

– Då byggde alla ihop, idag drar man isär samhället, säger Eunus.