Skara Gille

Detta är berättelsen om ett yke som försvunnit - vagnmakaren som lade grunden till fordonsindustrin. Vagnmakarna fanns både i städerna och på landsbygden, i städerna måste hantverkarna tillhöra ett skråämbete.  Vagnsmakarna tillverkade bruksfordon som vagnar och slädar. I städerna först adeln och borgarna som hölls med med vagnar som drogs av hästar. I Norrland, där vägnätet inte var utbyggt, användes slädar och kälkar under vinterperioden. När järnvägens utbyggnad kom för att stanna och fordonsindustrin kom igång var detta slutet för yrket vagnmakare.  Källa: https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/49623/1/gupea_2077_49623_1.pdf, www.digitalmuseum.se, privata bilder av Freddie Wendin tagna på vagnsmuseum vid Falkängen. Boken "Vagnmakarens son" av Erik Järnåkerhttp://www.brukskultur.se/uploadedFiles/60_hjulfabrik.pdf

Detta är berättelsen om grundaren till de båda industrierna Eccoverken och Skaraplast i Skara.  Erik Järnåker (född Svensson) levde mellan åren 1904-1992. Redan som barn började Erik i sin pappas företag Svenssons Träförädling tillsammans med sin bror. Efter skolan var det arbete i verkstaden som gällde. Ingen kunde ana att Erik skulle bli en mäktig industriman,  men det var ett hårt och slitsamt arbete som krävdes.  Källa: Valda delar ur boken "Vagnsmakarens son" skriven av Erik Järnåker, sammanställt av Lena Brodin och Freddie Wendin

I alla tider har vi människor behövt skor, så yrket skomakare är mycket gammalt. Hantverket var under århundranden ganska oförändat fram till dess att ny teknik och maskiner i verkstaden började användas. Skomakarna kallades först handskomakare och detta finns dokumenterat sedan medeltiden. Liksom de flesta hantverk var skomakarna ett skråväsende och de äldsta skråordningarna kopplade till yrket är från 1480-talet.  Denna berättelse handlar om skomakaryrket från förr och till nu. Skomakarna har historiskt sett varit den vanligaste och största hantverksgruppen i Sverige.  Källa: holmgrensofi.wordpress.com/2014/12/29/skomakeriets-historia, www.digitaltmuseum.se, privata bilder Freddie Wendin, www.företagskällan.se

Torpare var lantarbetare/jordbrukare som arrenderade mindre jordbruk, så kallade torp. Denna benämning användes förr även på jordbrukare som ägde sitt eget jordbruk och fastighet om det var mindre, under 1/4 mantal. Mantal var ett mått på en gårds avkastingsförmåga, alltså inget med den jordyta som tillhörde gården. En mindre gård med bra jordmån och bördiga åkrar en annan till yta stor men med magra åkrar. Tillgången till skog, fiskevatten inkluderas när man beräknade mantalet. Mantal var en måttenhet som i första hand användes vid beskattning.  När industrialiseringen och emigrationen till Amerika skedde i slutet på 1800-talet minskade torparrendena, många övergick till kontantarrende och friköp av torp. Minskningen var från ca 100 000 år 1850 till en halvering år 1910.  1943 försvann torpinstitutionen från Sverige, då förbjöds dagsverken som betalning. Kronotorpen fanns dock kvar långt senare.  Källa: www.wikipedia.se 20200503, www.kinnekullehembygd.se, privata bilder Freddie Wendin, Boken "Min hemsocken" John-Erik Andersson, Märta Tamm-Götlinds uppteckingar gjord 1940-50-talet. 

Kalkarbetare - ett yrke som funnits under lång tid men nu är borta sedan slutet av 1950-talet. Kalkarbetarna kallades limgobbar eller limbrännare och kalkugnarna limomma. Den släckta kalken kallades lim, därav namnet. Kanske är det så att även det engelska ordet för kalk som är "lime" ligger till grund för lim (kalk) i Sverige. I stadsdelen Limhamn i Malmö fanns tidigare cementtillverkning och kalkbrytning.  I denna berättelse beskrivs arbetet och livet som kalkarbetare främst under sekelskiftet 1800-1900-talet på Kinnekulle.  Källa: Folklivsforskning gjord av Märta Götlind-Tamm på 1940-talet. Boken Min hemsocken av John-Eric Andersson och boken Kalkbränning och kalkbrännare på Kinnekulle av Christer Westerdal. Foto: www.digitalmuseum.se samt privata bilder.