Berättelser (23 st)

Sortering
Posseska Lancasterskolan - skolan för arbetarklassens barn

Posseska Lancasterskolan - skolan för arbetarklassens barn

Den lagstadgade folkskolan kom för att stanna år 1842, men i Posseska skolan på Kinnekulle startade undervisningen redan 10 år innan. Hovfröken Louise Posse ansåg att arbetarnas barn vid Hellekis Egendom också skulle ha bildning. Att arbetarbarnen skulle lägga tid i skolan sågs inte alltid med blida ögon, de skulle ju hjälpa till hemma och i skördearbetet. En ny och större skola startade då hovfröken Louise Posse donerat pengar i sitt testamente daterat år 1834. Syftet var att ge barn till arbetarna vid Hellekis säteri och runt om bygden möjligheten att studera.  Källas: Kinnekulle hembygdsförening information och foton. Samt privata foton av Freddie Wendin
Bild 5619 lilja.jpg

Rut Liljas memoarer - ett arbetsliv inom äldrevården från förr

Detta är berättelsen om Rut Lilja född 1909, uppvuxen på Kinnekulle och hur hennes liv utvecklade sig. Rut kom att arbeta inom äldrevården hela sitt yrkesverksamma liv. Arbetet inom vården var på denna tid oreglerat, som anställd arbetade och bodde man på boendet,  med endast några få dagars ledighet under året.  Att arbeta inom vården förr i tid var ett "kall", sa man tidigare. För Rut var valet inte självklart,  men hon kom tidigt att få vårda sina anhöriga som hade behov av vård och omvårdnad.   Berättelsen är skriven i "Jag-form" efter Ruts memoarer som lämnades till Kinnekulle Hembygdsförening för avskrift samt ett antal fotografier.  Inledning till Rut Liljas memoarer Många gånger har jag tänkt försöka skriva lite om det jag kommer ihåg från mitt snart 70-åriga liv. Det har blivit inne liksom att skriva sina memoarer men jag skriver för mig själv. Jag har en almanacka för 1909 och jag ser att jag är född på en lördag den 17 juli 1909. Jag föddes hemma i Kärrgården som alla barn på den tiden. Barnmorskan hette Judith Lexén Aronsson, jag var visst en av de första bebisarna hon tog emot.
Vargmöte på Kinnekulle

Vargbesök på Kinnekulle

Vargen är ett mytomspunnet djur som får människor att reagera, antingen positivt eller negativt men få har sett en varg i vilt tillstånd.  Denna berättelse är vår egen när vi en dag mötte en varg vid vårt sommartorp på Kinnekulle, detta var 28 april 2008. Vi fann också att många reagerade starkt när vi berättade om mötet med vargen. Berättelsen innehåller även fakta och anekdoter om vargar och dess tillvaro. Många människor är för och emot vargens vara i Sverige och många är det som på ett eller annat sätt reagerar när en varg setts i närheten av oss människor. Källa: https://svenskjakt.se/jakt-prylar/jagartips/svensk-jakt-granskar-atta-myter-om-varg/. Anekdoter från Märta Tamm-Götlinds folklivsforskning www.kinnekullehembygd.se
008. Stenbrottet.jpg

Ny podcast: Utflykt till Kinnekulle

I den här podden letar vi oss fram längs Kinnekulles vindlande stigar, upp på Högkullen, in i skogarna och ner i stenbrotten. Vi är på jakt efter de okända berättelserna, spåren i landskapet efter stenbrytning och jättars framfart. Bakom podcasten står Kinnekulle hembygdsförening och första avsnittet sänds den 15 februari 2022.
Kinnekulles utsikstorn

Kinnekulles utsiktstorn

Utsiktstornet på Kinnekulle är stort turistmål och så har det varit i många år. Redan år 1892 stod det första tornet klart. Intiativtagare till detta var friherre Carl Klingspor på Råbäcks Egendom. Klingspor var en man med många järn i elden, han brann för att locka turister till platåberget Kinnekulle. Denna berättelse beskriver utvecklingen på Högkullen, dit många vallfärdat under åren. En fantastisk utsikt erbjuds dem som tar sig högst upp i tornet och blickar ut över landsbygden.  Källor: www.kinnekullehembygd.se, fotografier från Kinnekulle Hembygdsförening samt nytagna foton Freddie Wendin. Boken "Lustresande och bärsöndagar  - när turisterna kom till Kinnekulle" av Anna och Anders Lokrantz. Samt information från https://www.vastsverige.com/lackokinnekulle/produkter/i-andrees-spar/
Lasse i Berget - Tjuvjägaren

Lasse i berget - Tjuvjägaren

Lasse i berget, är fantastisk och sann berättelse. Grottan utanför Husaby finns kvar och berättelsen lever vidare. I denna grotta levde Lasse Eriksson med sin fru Inga i ca 30 år.  Myten om Lasse i berget började redan under hans livstid. Han var fruktad av många men beundrad av andra. Berättelsen om honom och hans Inga skulle kunna vara en skröna men så är inte fallet.  Både Lasse och Inga  fanns i verkligheten för inte särskilt länge sedan, och deras dotterdotters dotter Lilly Maria dog så sent som 2008 i en ålder av 98 år. Källa: Ur boken ”Lasse i Berget historien om den märklige jägaren och grottmänniskan i Husaby” av Einar Björe samt artikel av —Agneta Tjäder den 1 februari 2020 i tidskriften Släkthistoria. Foton från www.digitaltmuseum.se samt privata foton av Freddie Wendin. 
högehall2_redigerad-1spec.jpg

Högehall - det okända fornminnet i Västerplana

Mitt ute på en åker ca 800 m sydost om Västerplana kyrka står en bautasten, den är 2 m hög och 2 m bred. Varför stenen står just där och vad den från början hade för funktion är det ingen som vet.  Denna berättelse om stenen Högehall kan vara en förklaring till varför den en gång i tiden rest på denna plats.  Källa: Forskning gjord av Göran Englund. Fotografier av Freddie Wendin
grupp 2.jpg

Barn från Hällekisskola i möte med gångna tider på Kinnekulle

Det går en gammal väg där mången människa trampat, där hästar dragit kalksten och lastbilar rullat med tunga laster ner mot hamn. Nu ses den som smal och snirklig och inga fina bilar vågar åka där och inga stora bussar. Så barnen som kommer från Hällekis skola, barnen som tjoar och ropar de kommer till fots uppför backen i värmen 3 juni 2021. De är på väg tillbaka i tiden en stund, upp för backen dit vägen tar slut. Vi börjar med ett besök hos familjen Andersson 1940.
Thorsbergs stenhuggeri

Thorsbergs Stenhuggeri - en stenhård bransch

Stenhuggerinäringen på Kinnekulle har 1000-åriga anor. Som mest har det funnits nio stenhuggerier, Thorsbergs Stenhuggeri är det enda som finns kvar. Anläggningen ligger i Skagen  ca en kilometer söder om Gössäter, mellan de båda vägarna mot Österplana.  Företaget startade på 1890-talet och har gått i arv inom släkten Thor. Femte generationen Thor jobbar nu i företaget där bryts sten i det egna stenbrottet och tillverkas specialbeställda produkter av sten. Det importeras även marmor och granit från Italien. Stenprodukter och andra naturmaterial som inredningsmaterial och i utemiljöer har blivit självklara val för kunderna. Produkter från en bransch där miljötänket hos kunderna slagit igenom.Denna berättelse handlar om stenhuggeriet och dess utveckling från slutet av 1800-talet och fram till idag. Källa: Industriminnen i Götene kommun, Erik Juhlin och Bengt Spade 1978. Thorsbergs hemsida www.thorsbergs.se samt Instagram. Artikel ur tidningen Äntligen sept. 2019 av Jenny Sundmark och foto Jenny & Martin Frick
Bärsöndagar

Bärsöndagarna på Kinnekulle

Bärsöndagarna på Kinnekulle var en gammal tradition, hur långt tillbaka dessa bärsöndagar existerat är oklart, men det är inte otroligt att historien sträcker sig ändra ner till 1500-talet.  Denna berättelse beskriver hur bärsöndagarna utvecklades under sekler och lockade många besökare långväga ifrån. Tillresande besökare reste först med häst och vagn, det var inte ovanligt att man vandrade flera mil för att kunna delta i festligheterna. Båtresor ersattes av järnvägen och då eskalerade antalet besökare, många kom ända från Göteborg.  Källa: Boken "Lustresande och bärsöndagar - när turisterna kom till Kinnekulle" av Anna och Anders Lokrantz
Råbäcks stenhuggeri

Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri

Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri startades av friherren Carl Klingspor på Råbäcks Egendom. Denna berättelse handlar om Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri som startade 1888. Verksamheten fortsatte till 1970. Därefter kom stenhuggeriet att ligga i dvala fram till början av 1980-talet då några energiska/initiativrika personer tog tag i stenhuggeriet och dess framtid. Stiftelsen Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri och Stenhuggeriets Vänner bildades och byggnaden blev ett kulturminne och ett levande arbetslivsmuseum.  Källa: Boken Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri - Ett industriminne på Kinnekulle, utgivare Stiftelsen Råbäcks Mekansika Stenhuggeri 2018
kinne kleva2.jpg

Flottans Oljeskifferverk i Kinne-Kleva

På den lilla orten Kinne-Kleva anlades ett oljeskifferverk år 1924 på prov, syftet var att utvinna olja ur alunskiffern. Denna berättelse beskriver hur anläggningen först byggdes som en provanläggning och senare kom etableras för en permanent drift. Då var syftet att försörja Flottan med olja under andra världskriget. För att få locka till sig arbetskraft, arbetare och tjänstemän byggdes ett nytt samhälle med namnet Sandtorp, med allt från enrumslägenheter till villor.  Källa: https://paleoarchive.com/literature/Bergh1943-Flottans Skifferoljeverk.pdf.Industriminnen i Götene Kommun, Erik Juhlin och Bengt Spade 1978. Bilder från www.digitaltmuseum.se och privata bilder Freddie Wendin. Husaby Hembygdsförening har medverkat med fotografier och information. Ur boken "Sten - en tidsresa", artikel av Erik Julih "Kinnekulleoljan och den svenska flottan".
img750.jpg

Väderobservatörer förr och nu

Väderobservatörerernas yrke har under åren förändrats en hel del. Arbetet förr innebar att man var mycket bunden, de täta  observationerna skulle göras alla dagar året runt. Var 3-4:e timme dygnet runt skulle det rapporteras in. Tekniken har kommit för att underlätta väderobservatörernas roll. I denna berättelse får du veta mer om SMHIs historia och väderobservatörernas arbete förr och nu. I denna berättelse har information tagits ur Judit Martins dokumentation. Judit var observatör mellan 1983-1995 vid Zinkgruvans väderstation. Hon älskade att skriva och uppmanades att skriva om yrket väderobservatör, ett yrke som kom att förändras mycket och till stor del försvann. Allan och Sven Gustafsson i Västerplana, morbröder till mig (Freddie Wendin) var också väderobservatörer mellan 1965-1991, 26, 5 år med felfri rapportering gjordes var 4:e timme dygnet runt år efter år.  Källa: SMHI.se, privata foton Freddie Wendin, bilder med okända fotografer.  Judit Martins dokumentation "var tredje timma - livet som väderobservatör"
Torpare

Torpare

Torpare var lantarbetare/jordbrukare som arrenderade mindre jordbruk, så kallade torp. Denna benämning användes förr även på jordbrukare som ägde sitt eget jordbruk och fastighet om det var mindre, under 1/4 mantal. Mantal var ett mått på en gårds avkastingsförmåga, alltså inget med den jordyta som tillhörde gården. En mindre gård med bra jordmån och bördiga åkrar en annan till yta stor men med magra åkrar. Tillgången till skog, fiskevatten inkluderas när man beräknade mantalet. Mantal var en måttenhet som i första hand användes vid beskattning.  När industrialiseringen och emigrationen till Amerika skedde i slutet på 1800-talet minskade torparrendena, många övergick till kontantarrende och friköp av torp. Minskningen var från ca 100 000 år 1850 till en halvering år 1910.  1943 försvann torpinstitutionen från Sverige, då förbjöds dagsverken som betalning. Kronotorpen fanns dock kvar långt senare.  Källa: www.wikipedia.se 20200503, www.kinnekullehembygd.se, privata bilder Freddie Wendin, Boken "Min hemsocken" John-Erik Andersson, Märta Tamm-Götlinds uppteckingar gjord 1940-50-talet. 
råbäck7.jpg

Mjölnare - ett yrke med rent mjöl i påsen

En mjölnare eller möllare var en person som malde säd till mjöl i en kvarn. Det var vanligt att det fanns en eller flera mindre kvarnar i varje socken. När kraven på större och effektivare kvarnar kom blev det glesare mellan dessa. Mjölnaryrket är gammalt och fanns redan när människan var jägar-samlare. Ursprungligen var verktyget en manuellt driven rörlig handkvarnsten. Handkvarnsstenen snurrade över en fast sten som bas och liknade en stor mortel. Konstruktionen av den manuellt drivna handkvarnen kom att utvecklas för att bli effektivare. Det kopplades till olika energislag som drivkälla, som djur, vatten (vattenkvarnar)och vind (väderkvarnar). Från mitten av 1800-talet förekom även ångdrivna kvarnar och i böjaan av 1900-talet eldrivna. I denna berättelsen beskrivs yrket mjölnare och väderkvarnen Kvarnåsen i Västerplana samt Sågersta kvarn i Råbäck. Källor: www.wikipedia.se dat 20-04-27, privat dokumentation och bilder från Freddie Wendin och Lena Brodin. Boken Industriminnen i Götene av Erik Jhlin och Bengt Spade 1978.
Bild 2076.tif

Stenhuggare på Kinnekulle

Stenbearbetningens historia på Kinnekulle sträcker sig till tidig medeltid, då området var centrum för kyrklig stenhuggarkonst. Kalkstenen och sandstenen användes för olika andamål och var en viktig binäring för befolkningen. Den industriella epoken inleddes på 1800-talets senare del, då flera mekaniska stenhuggerier startade. År 1888 togs Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri i bruk och var i drift till 1970. Anläggningen var i stort sett oförändrad under tiden. Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri visar ett viktigt kapitel i stenbearbetningens historia på Kinnekulle och i landet för övrigt.  Stenhuggeribyggnaden har under åren rustats upp av en stiftelse med syfte att bevara och vårda anläggning, samt levandegöra arbetet och miljön vid stenhuggeriet för kommande generationer.  Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri drivs av en stiftelse och år 2018 utnämndes det till "Årets arbetslivsmuseum". Varje sommar anordnas kurser i stenhuggeri. Källa: Broschyr Byggnadsminnen i Skaraborgs av Länsstyrelsen/Länsmuseet i Skaraborgs län år 1986. Foto. www.digitaltmuseum.se. Privata bilder Freddie Wendin  
h.jpg

Hotell Kinnekulle "Turisthotellet"

Friherre Carl Klingspor på Råbäcks Egendom ville att Kinnekulle skulle bli ett stort besöksmål redan på 1800-talet. Carl var en person som hade många idéer och grundade bland annat Hotell Kinnekulle, "Turisthotellet" vid Råbäck. Han var också mycket aktiv och lobbade för att få järnvägen till västra sidan av Kinnekulle. Järnvägen med Råbäcks station var viktig för att få besökarna till Turisthotellet. Det berömda utsiktstornet på Högkulle var också ett av hans verk. Att locka turister till Kinnekulle innebar att tre ingredienser måste kunna erbjudas besökarna och detta insåg Carl. Detta var attraktion, kommunikation och god mat och boende.  Källa: Boken "Lustresande och bärsöndagar" av Anna och Anders Lokrantz.www.wikipedia.se 20200317. Fotografier från www.digitalmuseum.se och privata bilder av Freddie Wendin. 
missionshus.jpg

Missionshuset i Västerplana

I takt med den ökade religionsfriheten växte under 1800-talet en stark svensk frikyrkorörelse fram. Missionshusen, bönehusen och frikyrkorna kom att bli ett utmärkande inslag både på landsbygden som i städerna. Svenska Kyrkans kyrkobyggnader omfattas av kulturmiljölagen, men frikyrkorna har inte getts någon uppmärksamhet i lagstiftningen. Många missionshus och missionskyrkor har därför rivits eller sålts. Det kulturarv som frikyrkan lämnat efter sig är viktig samhällshistoria, om hur väckelserörelsens folk levde, arbetade och bad samt firade sin gudtjänst.   Denna berättelse handlar om Västerplana Missionsförsamling eller som den hette "Kinnekulle Kristna Missionsförsamling" som upphörde 1976 efter nästan 100 år.  Källa: Boken "Mín Hemsocken" av J-E Eriksson samt skrifter från Svenska Missionsförbundet, div privata bilder samt www.digitalamuseum.se
limgobba.tif

Kalkarbetare - Limgobbar

Kalkarbetare - ett yrke som funnits under lång tid men nu är borta sedan slutet av 1950-talet. Kalkarbetarna kallades limgobbar eller limbrännare och kalkugnarna limomma. Den släckta kalken kallades lim, därav namnet. Kanske är det så att även det engelska ordet för kalk som är "lime" ligger till grund för lim (kalk) i Sverige. I stadsdelen Limhamn i Malmö fanns tidigare cementtillverkning och kalkbrytning.  I denna berättelse beskrivs arbetet och livet som kalkarbetare främst under sekelskiftet 1800-1900-talet på Kinnekulle.  Källa: Folklivsforskning gjord av Märta Götlind-Tamm på 1940-talet. Boken Min hemsocken av John-Eric Andersson och boken Kalkbränning och kalkbrännare på Kinnekulle av Christer Westerdal. Foto: www.digitalmuseum.se samt privata bilder. 
Kopparslageri

Kopparslagare

Denna berättelse är en beskrivning av kopparlagaryrket, hur det under många hundra år funnits och i stort sett upphört. Kopparslagaren var en eftertraktad yrkesman och lärlingstiden var lång hos mäster själv innan man blev titulerad kopparslagare. Att koppar leder värme bra och är vacker att se på gjorde att den tidigt blev populär i allt från smycken till kokkärl. Under 1700-talet blev brännvinspannor av koppar en efterfrågad produkt och när kaffet blev svenskarna nationaldryck under andra hälften av 1800-talet blev kaffekitteln en storsäljare.