Vattenrallare

Vattenrallare och facklig organisatör

Nils Nilsson föddes 1872 i Kviinge församling i Kristianstads län. Han var en av de rallare som kom till Trollhättan i början av 1900-talet efter att ha arbetat på flera platser runt om i landet. Han var vid den här tiden en av järnvägsarbetarnas organisatörer och kom snabbt att engageras i den fackliga organisationen i Trollhättan där han åtog sig att föra arbetarnas talan inför arbetsgivaren. Det tog inte lång tid innan ledningen gav Nisse sparken för att, sägs det, skapa lugn och ro på arbetsplatsen. Arbetarna ordnade dock snart ett nytt jobb åt Nisse, som organisationens ledare, vilket han kom att förbli under tio år.

Nisse sägs ha varit ett original. Han höll fast vid rallarnas traditionellt slappa och ofullständiga klädsel och gjorde faktiskt också små försök till make up. Detta hjälpte honom inte att få vare sig hustru eller tillträde till stadshotellet.

1916 lämnade Nisse Trollhättan för att bli förtroendeman i Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet som bildats 1914. Därmed gick han vidare i den karriär inom fackföreningsrörelsen som han inlett här i Trollhättan. Vid förbundets kongress 1933 ändrades befattningen till förbundsordförande vilket han var till 1937. Därefter blev han hedersledamot i styrelsen. Förbundet hade sin expedition i Krylbo i Dalarna under 25 år. Där kom Nisse att leva resten av sitt liv. Han dog 1951.

Vattenrallare

Ett möte med Kanaldirektören

Nisse har beskrivits som en sträng och saklig granskare som hade förmågan att på ett enkelt och logiskt sätt reda ut problem. Han sågs med tiden som en tillgång för såväl arbetare som chefer. Under storstrejken 1909 fick Nisse en dag i uppdrag att tala med de anställda vid Kanalverket.

”Det rådde meningsskiljaktigheter bland de arbetare som voro anställda vid Kanalverket. En del ville lägga ned arbetet, en del ville att man skulle arbeta […] Jag var där och talade med dem och rådde dem att enas om vad de skulle göra så att icke en del gick hem och en annan del stannade i arbetet […] Beslutet fattades icke i min närvaro, men det blev deltagande i storstrejken. På hemvägen upphanns jag av en bil som stannade några meter framför mig och ut hoppade kanaldirektören […] I hård ton frågade han hur jag kunde understå mig att uppvigla hans folk. Svaret blev att jag vågade göra detta utan att fråga någon om lov och så ville jag veta vari uppviglingen bestod. Jo, jag hade uppmanat arbetarna att strejka. Samtidigt talade han om att han själv sagt till arbetarna att vad de gjorde så skulle de handla gemensamt. Ser man på, sade jag, kanaldirektören är visst en lika stor uppviglare som jag, ty jag har sagt detsamma […] Han bjöd på skjuts. Jag tänkte sätta mig hos chauffören men var tvungen att krypa in till direktören och det blev ett ganska animerat samtal. Vi lärde förstå varandra och det var bra, ty jag fick rätt mycket att göra med kanaldirektör Strömberg senare.”