Berättelser (467 st)

Det äldsta hjulet var troligen en drejskiva, som började användas för cirka 5 500 år sedan. När man satte hjul på slädar fick vi kärror och vagnar. Människor och saker kunde på så sätt transporteras längre sträckor. Städer växte, vägar byggdes och världen blev en annan Denna berättelse handlar om Janssons Åkeri i Skara. Gottfrid Jansson startade åkeri i Skara 1918,  han var då 24 år. Åkeriet kom att gå i arv till son och barnbarn och över tid ändrades både uppdragen och transportmedlen.  Källa Eva Almgren (f. Jansson),  barnbarn till Gottfrid Jansson som startade Janssons Åkeri. Bilder från Eva och digitalamuseum

Josef Johansson startade en mekanisk verkstad i Skara år 1916. Trots oroliga tider i världen vågade han sig på att bli egen företagare. I företagen kom hans tidigare meriter som smed väl till användning. Denna berättelse visar hur företaget J. Johansson & Co AB utvecklade ytterligare ett företag med namnet AB Skara Karosserifabriks Automobilverkstad. Roland Johansson berättar om hur hans farfar Josef Johansson byggde upp sina företag. Materialet har sammanställts av Lena Brodin och Freddie Wendin på basis av Rolands anteckningar och bilder.

Speedwayföraren Bo Håkansson från Skara handlar denna berättelse om. Bosse föddes 1935 och redan tidigt blev han intresserad av motorer, bilar och motorcyklar. Efter 7 år i folkskolan började han arbeta hos sin far Elis som hade en Shell-mack i Skara. Det var nog där som grunden till det stora intresset för motorcyklar lades. Hobbyn kom senare att bli en viktig del i Bosses liv, sitt sista lopp var ett veteranlopp när han var 70 år. Efter motorsporten blev det många mil på en vanlig cykel bl.a Vätternrundan, Vänern runt m.m.  Bilderna och informationen är från en intervju gjord med Bosse och hans fru Anita den 20240129 av Freddie Wendin och Lena Brodin 

Inom Billingen-Falköpingsomradet rådde det under 1800-talet stor brist på skog. Därför behövde man hitta annat lämpligt material för att ersätta trä som byggmaterial. I området fanns rikligt förekommande, lättillgänglig och lättbearbetad kalksten. Stenhuggeriverksamheten går tillbaka till förhistorisk tid, men i mitten på 1800-talet påbörjades mekaniserad stenbearbetning i större skala. I denna berättelse från Skarke-Varnhems hembygdsförening får vi stifta bekantskap med Ulunda kalkbruk, som låg strax utanför Varnhem.

I början av 1900-talet etablerades fikaraster, eller kafferaster som det ofta hette på den tiden, på arbetsplatserna, då personalen tog en kopp kaffe eller ett glas mjölk med en smörgås eller en kaka på sin schemalagda paus i arbetet, ofta både på förmiddagen och eftermiddagen. Vad man åt och drack kunde variera beroende på typ av arbete och arbetsplats. Om man var tjänsteman på ett kontor eller arbetare på ett skeppsvarv till exempel. Människor med fysiskt tunga arbeten behöver ju mer näring för att orka med hela arbetsdagen. Även platsen för fikarasten har ju varierat mycket beroende på tid och arbetsplats.

Denna berättelse handlar om bondkomikern Mats Ljung. I slutet av 1980-talet blev Mats känd i Skaraborg. Han var en kraftigt byggd man med stort rött skägg och bodde på ett tôrpaställe ute i skogen i Vinköl utanför Skara. På dagarna var han lärare och på ledig tid spelade han revyer. Vem var denna man? Han var bondkomikern "mett i väla". En rolig västgöte med fötterna stadigt i jorden och i myllan, en människa med stor empati för den lilla människan, bonden och jorden. Mats kom att ägna sig helt och hållet åt bondkomiken, tillsammans med sin fru Ingvor  formades bolaget Bondkomik i Vinköl AB. Källa: Boken "Mats Ljung - bondkomikern mett i väla" av Ingvor Ljung och sönerna Andreas och Magnus. Tillsammans med familjen Ljung har Skara Gille fått tillåtelse att använda material i boken samt skannat av bilder. 

Detta är berättelsen om Kerstin Lundgren, hon började som 15 åring i klädbranschen och arbetade till året hon fyllde 75 år. Hennes mor övertog en affär för barnkläder 1946 och fick namnet Bjarnes. Att Kerstin skulle arbeta i sin mammas butik var inte helt klart. Mamman ville att Kerstin skulle gå "Hushållsskolan", men det var inget för Kerstin hon hade för mycket spring i benen, enligt henne själv. Kerstin kom att kallas "Drottningen på Klostergatan" hon hade tre butiker på denna gatan och det var inte ovanligt att man såg Kerstin gå med hastiga steg mellan butikerna. Källa: Intervju Kerstin Lundgren den 14 september 2018, foto Freddie Wendin samt artiklar från SKLT i samband med nedläggning av butikerna. Foto från bildarkivet på vGM och nytagna bilder av Freddie Wendin