Kinnekullebanan

Stenhuggerinäringen på Kinnekulle har 1000-åriga anor. Som mest har det funnits nio stenhuggerier, Thorsbergs Stenhuggeri är det enda som finns kvar. Anläggningen ligger i Skagen  ca en kilometer söder om Gössäter, mellan de båda vägarna mot Österplana.  Företaget startade på 1890-talet och har gått i arv inom släkten Thor. Femte generationen Thor jobbar nu i företaget där bryts sten i det egna stenbrottet och tillverkas specialbeställda produkter av sten. Det importeras även marmor och granit från Italien. Stenprodukter och andra naturmaterial som inredningsmaterial och i utemiljöer har blivit självklara val för kunderna. Produkter från en bransch där miljötänket hos kunderna slagit igenom. Denna berättelse handlar om stenhuggeriet och dess utveckling från slutet av 1800-talet och fram till idag. Källa: Industriminnen i Götene kommun, Erik Juhlin och Bengt Spade 1978. Thorsbergs hemsida www.thorsbergs.se samt Instagram. Artikel ur tidningen Äntligen sept. 2019 av Jenny Sundmark och foto Jenny & Martin Frick

Stenbearbetningens historia på Kinnekulle sträcker sig till tidig medeltid, då området var centrum för kyrklig stenhuggarkonst. Kalkstenen och sandstenen användes för olika andamål och var en viktig binäring för befolkningen. Den industriella epoken inleddes på 1800-talets senare del, då flera mekaniska stenhuggerier startade. År 1888 togs Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri i bruk och var i drift till 1970. Anläggningen var i stort sett oförändrad under tiden. Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri visar ett viktigt kapitel i stenbearbetningens historia på Kinnekulle och i landet för övrigt.  Stenhuggeribyggnaden har under åren rustats upp av en stiftelse med syfte att bevara och vårda anläggning, samt levandegöra arbetet och miljön vid stenhuggeriet för kommande generationer.  Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri drivs av en stiftelse och år 2018 utnämndes det till "Årets arbetslivsmuseum". Varje sommar anordnas kurser i stenhuggeri. Källa: Broschyr Byggnadsminnen i Skaraborgs av Länsstyrelsen/Länsmuseet i Skaraborgs län år 1986. Foto. www.digitaltmuseum.se. Privata bilder Freddie Wendin  

Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri startades av friherren Carl Klingspor på Råbäcks Egendom. Denna berättelse handlar om Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri som startade 1888. Verksamheten fortsatte till 1970. Därefter kom stenhuggeriet att ligga i dvala fram till början av 1980-talet då några energiska/initiativrika personer tog tag i stenhuggeriet och dess framtid. Stiftelsen Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri och Stenhuggeriets Vänner bildades och byggnaden blev ett kulturminne och ett levande arbetslivsmuseum.  Källa: Boken Råbäcks Mekaniska Stenhuggeri - Ett industriminne på Kinnekulle, utgivare Stiftelsen Råbäcks Mekansika Stenhuggeri 2018

I takt med den ökade religionsfriheten växte under 1800-talet en stark svensk frikyrkorörelse fram. Missionshusen, bönehusen och frikyrkorna kom att bli ett utmärkande inslag både på landsbygden som i städerna. Svenska Kyrkans kyrkobyggnader omfattas av kulturmiljölagen, men frikyrkorna har inte getts någon uppmärksamhet i lagstiftningen. Många missionshus och missionskyrkor har därför rivits eller sålts. Det kulturarv som frikyrkan lämnat efter sig är viktig samhällshistoria, om hur väckelserörelsens folk levde, arbetade och bad samt firade sin gudtjänst.   Denna berättelse handlar om Västerplana Missionsförsamling eller som den hette "Kinnekulle Kristna Missionsförsamling" som upphörde 1976 efter nästan 100 år.  Källa: Boken "Mín Hemsocken" av J-E Eriksson samt skrifter från Svenska Missionsförbundet, div privata bilder samt www.digitalamuseum.se

Tjos järnvägsstation på Kinnekullebanan.

Hasslerörs station på Kinnekullebanan.

Gårdsjö station på Kinnekullebanan.

En järnväg längs högst varierande natur och miljö!

Friherre Carl Klingspor på Råbäcks Egendom ville att Kinnekulle skulle bli ett stort besöksmål redan på 1800-talet. Carl var en person som hade många idéer och grundade bland annat Hotell Kinnekulle, "Turisthotellet" vid Råbäck. Han var också mycket aktiv och lobbade för att få järnvägen till västra sidan av Kinnekulle. Järnvägen med Råbäcks station var viktig för att få besökarna till Turisthotellet. Det berömda utsiktstornet på Högkulle var också ett av hans verk. Att locka turister till Kinnekulle innebar att tre ingredienser måste kunna erbjudas besökarna och detta insåg Carl. Detta var attraktion, kommunikation och god mat och boende.  Källa: Boken "Lustresande och bärsöndagar" av Anna och Anders Lokrantz.www.wikipedia.se 20200317. Fotografier från www.digitalmuseum.se och privata bilder av Freddie Wendin. 

Hanverksbyn, som lockar många turister årligen är en idyll, men så har det inte alltid varit. I slutet av 1800- talet var Cementa, brukssamhällets stora arbetsgivaren i stort behov av personal, bostäder behövdes och därför byggdes arbetarbostäderna.  I början av 1980-talet var husen på väg att förfalla, Götene kommun försökte sälja dem för en krona styck - dock utan framgång. Rivningshotet hängde över Falkängen, dåvarande landshövding Frithiofsson räddade husen med statliga pengar och renoveringen påbörjades. Hantverksbyn invigdes 1984.  På gatan med de åtta arbetarbostäderna har en gång i tiden ca 500 personer bott. Varje hus var utrustat med åtta lägenheter, på bottenvåningen fyra lägenheter med ett rum och kök, på övervåningen fyra lägenheter med ett rum och kokvrå.   

Bärsöndagarna på Kinnekulle var en gammal tradition, hur långt tillbaka dessa bärsöndagar existerat är oklart, men det är inte otroligt att historien sträcker sig ändra ner till 1500-talet.  Denna berättelse beskriver hur bärsöndagarna utvecklades under sekler och lockade många besökare långväga ifrån. Tillresande besökare reste först med häst och vagn, det var inte ovanligt att man vandrade flera mil för att kunna delta i festligheterna. Båtresor ersattes av järnvägen och då eskalerade antalet besökare, många kom ända från Göteborg.  Källa: Boken "Lustresande och bärsöndagar - när turisterna kom till Kinnekulle" av Anna och Anders Lokrantz

Det går en gammal väg där mången människa trampat, där hästar dragit kalksten och lastbilar rullat med tunga laster ner mot hamn. Nu ses den som smal och snirklig och inga fina bilar vågar åka där och inga stora bussar. Så barnen som kommer från Hällekis skola, barnen som tjoar och ropar de kommer till fots uppför backen i värmen 3 juni 2021. De är på väg tillbaka i tiden en stund, upp för backen dit vägen tar slut. Vi börjar med ett besök hos familjen Andersson 1940.

Hur man knöt samman gymnasieskolorna i Mariestad, Lidköping och Vara med Kinnekullebanan - och andra insatser.