Lilla Milano

Italienska kolonin 1948

Kullagersyn

Bristen på arbetskraft var stor efter kriget i Sverige. I Italien var situationen omvänd. Genom ett avtal mellan Italien och Sverige kunde SKF värva arbetare från främst Norditalien. När rykten och dagstidningsannonser talade om att SKF sökte yrkesutbildad personal var det framför allt unga som lockades av svenska löner och äventyr. Många som sökte sig till värvningskontoret var yrkesutbildade mekaniker från den italienska kullagerfabriken RIV. Den första gruppen kom till Göteborg 1947.[1]

SKF hade köpt in 28 paviljonger från dåvarande utlänningskommissionen. Paviljongerna placerades österut på fabriksområdet mellan Säveån och SJ’s bangård. Barackerna som italienarna valde att kalla dem gick under namnet ”Lilla Milano”. De ca 10 kvadratmeter stora rummen var till att börja med standardutrustade med säng, hylla, byrå, bord och stolar. Dusch och tvättkar fanns i ett separat hus. Denna standard ansågs med tidens mått mätt som god. Anita Beckman skriver i Emilio, Franca och Gilberto – tre italienska SKF-arbetare berättar:

”Svenska staten hade vid tiden för italienarnas ankomst ingen erfarenhet av vare sig gästarbete eller invandring. Tanken var enkel. Italienarna skulle arbeta i två år och sedan återvända till sitt hemland. Några ambitioner på att integrera dessa utlänningar i det svenska samhället fanns inte. Om man kunde bevara hemlandets vanor vann man en väsentlig trivselfaktor, resonerade istället SKF och som ett exempel på detta förhandlades vinrättigheter fram - och det i rådande motbokstider. Rödvin till maten ansågs helt enkelt ingå i den italienska kulturen. I kontraktet stod att läsa: [..] dessutom komma åtgärder att vidtagas ägnade att tillförsäkra de italienska arbetarna en kost, som i möjligaste mån motsvarar deras vanor. Likaså fick italienarna tillgång till ett barndaghem som förestods av två katolska nunnor från Italien och en katolsk präst höll gudstjänst varje söndag i den röda baracken i kolonin. 1948 inrättades också en särskild matsal med italienska specialiteter, italienska kockar och italiensk betjäning. Matsalen hölls igång till 1953, då de flesta etablerat eget hushåll eller övergått till svensk mat. Enligt samma resonemang gavs ingen svenskundervisning, något som flera av italienarna i efterhand framfört kritik mot.

’Vi som ville lära oss, vi försökte framföra våra åsikter men ingen reagerade. Vi kunde ju knappt göra oss förstådda.’”

Bristen på information om hur det svenska samhället fungerade var en kritik som italienarna framförde.

”Vi blev aldrig illa behandlade, alla var nyfikna på oss, men vi var samtidigt osynliga, vi fick aldrig någon information. Facket kom bara när de skulle ha pengar De kunde ju ha berättat saker för oss, om att man måste ställa sig i kö på bostadsförmedlingen och sådana saker, hur allt fungerade här, vi visste ju ingenting.”

I slutet av 1947 anlände även fästmör och fruar till de italienska männen. Då var 142 italienska män och 27 italienska kvinnor anställda på SKF. Många av kvinnorna fick arbete i fabriken. Några anställdes som städerskor och andra fick jobb i SKF’s matsal. Vid nästa rekryteringstillfälle blev det vanligare att hela familjer tog sig SKF. Bostadspaviljongerna byggdes ut och moderniserades under första hälften av 1950-talet.[2]

I det tvååriga kontraktet italienarna skrev på fanns en paragraf som hindrade arbetarna att söka sig till andra arbetsplatser:

”Arbetstagaren förbinder sig att avflytta från rummet senast kl.19 den dag arbetstagarens anställning hos bolaget upphör såvida annan tid på dagen icke avtalats.”

SKF köpte den italienska kullagerfabriken RIV 1964. Då anlände ytterligare en grupp italienare som flyttade in i Lilla Milano. Då fick de samsas med andra nationaliteter som finländare och jugoslaver. 1965 bodde 550 personer i Milanokolonin. 1972 revs barackerna som till en del ersattes av det nya bostadshotellet i kvarteret Tonfisken.[3] Idag är lägenheterna ombyggda till studentbostäder. Lilla Milano är nu en fotbollsplan som går under namnet Milano.