Tonfiskare och Lilla Milano - Om kulturarv med både rötter och fötter
gårdsten lotten.JPGPICT0069.JPGStorgatan 1872.JPGVidkärrs barnhem på 1940-50-taleti proggens spår.jpgnumrerade kranar fd Götaverken mindre.jpggasklockan.jpgRemfabriken på Gårdaitalienska kolonin 1948.jpgIMG_4744.JPGP5120230.JPGDSC_0002.JPG

Mobil identitet

Befälsgatan.JPG

Befälsgatan

När Åke Nyblom i boken ”Djävla Tonfiskare” reflekterar över sitt liv tar han utgångspunkt i sin mamma.

”Det var som om mammas lidande blev själva utgångspunkten för mitt eget liv.”

Det var inte kvarteret Tonfisken som skapade identiteten tonfiskare. De boende förändrade efterhand även attityden till kvarteret.

Italienarna som kom efter andra världskriget hade skäl att uppfatta sig som populära bland svenskarna. I början hade till och med barnfamiljer som söndagsnöje att promenera till kolonin och nyfiket se hur italienarna levde.

1960 blev paviljongerna istället baracker och ansågs inte längre tjänliga för barnfamiljer. Ungkarlar och par utan barn fick bo kvar. De moderna husen i Kortedala och Kvibergshusen mittemot Kvibergs kyrkogård började stå färdiga i slutet av 1950-talet. SKF-arbetarna med italiensk bakgrund fick förtur till dessa nybyggda lägenheter. Företaget lånade ut pengar till insatsen som drogs på lönen varje månad. Arbetade man kvar efter tre år skrevs den sista tredjedelen av skulden av.

Under 1990-talet förändrades attityden till invandring.

”Som invandrare har det hänt att jag blivit dåligt behandlad, men aldrig som italienare.”